Klöks

När jag var barn fanns ett specialverb för när man fick kväljningar och hickade till sådär som man gör när sådant händer. Då "klöktes" man, och sa därför "Jag klöktes". Ett vanligt förekommande sammanhang var när man äcklades av något och därför stipulerade att "Det var så äckligt, jag klöktes" eller "Ööööhe! Sluta, jag klöks!" Jag har precis undersökt saken och det finns inte ett svenskt ord som ens kommer i närheten. Jag undrar varför man sa så. Kanske för att det låter ungefär så inuti huvudet när man kväljs. Kanske för att det känns som att kräkas, men ändå inte och även ordet låter som kräkas, men ändå inte. Kanske för att det nästan låter som en kombination mellan kräkas och kväljas.

Det är ett roligt litet ord ändå. Klöks.