Jag är tretton år och ska fylla fjorton kanske. Jag är ensam hemma i huset i Dalby med min lillebror, som jag lovat att passa då mor och far är på kalas. Telefonen ringer. När man är snart fjorton och inte så socialt försigkommen förväntar man sig att det ska vara någon som vill prata med mamma eller pappa, eller möjligtvis någon av mina tjejkompisar i andra änden. Det är det verkligen inte.
Det är killen som jag är lite (okej, dödsmycket) kär i som vill prata med MIG. Detta är remarkabelt, för vi har inte pratat speciellt mycket innan. Vad som är ännu mer remarkabelt är att HAN VILL BJUDA MIG PÅ BIO, NU I KVÄLL.
Jag minns att jag fick en sådan fruktansvärd andnöd och att det liksom svartnade för ögonen på mig. Jag visste att jag inte kunde åka hemmifrån och lämna Lillebror ensam hemma, men jag överväger faktiskt att göra det. Tyvärr har min hjärna kortslutning och jag misslyckas kapitalt med att förklara detta, och säger typ "Men jag är inte femton och mamma och pappa är inte hemma." Jag minns inte hur vi avslutade samtalet, men jag mins att jag snabbt lade på luren och sprang upp på mitt rum, där jag stannade hela kvällen och förbannade min odugliga hjärna.
När vi sågs en eller två veckor senare hade min hjärna lugnat ner sig och jag lyckades förklara vad jag egentligen borde ha sagt. Han skrattade lite och sade att han förstod och såg min djupt i ögonen och sådana där saker. Och mitt trettonfjortonårshjärta tickade snabbtsnabbt.
Något liknande har faktiskt inte hänt mig sedan dess. SMS möjliggjorde kontakt på ett lite mindre direkt sätt, telefonen avdramatiserades i och med att man fick en egen och jag blev lite bättre på att hålla huvudet kallt. I bland känns det ganska sorgligt och väldigt ospännande, men det är skönt att veta att någonstans har kvar man en liten trettonfjortonåring med överhettad hjärna och snabbtsnabbt tickande hjärta.
3 comments:
vare niff?
aa
hihihi!
Post a Comment