Donkey Hot

Till på fredag har jag Cervantes superklassiker och skolexempen Don Quijote (behöver man ens använda både författarnamn och titel i det här sammanhanget, det finns väl bara en Cervantes och en Don Quijote?). Jag kämpar som fan med den. Jag tycker nämligen mest att den är förfärligt sorglig. Det enda jag kan tänka på är ensamma dementa människor, som de några av de jag kan råka på på jobbet. Det hade varit så skönt om det hade funnits minsta lilla försonande drag hos Riddaren av den Sorgliga Skepnaden. Det hade varit så skönt om han hade kunnat få lyckas någongång. Men icke. Jag får väl nöja mig med hans ridderlighet.