Mens! Del 1 av 2

Mens är på något sätt både personligt och opersonligt. Man måste ta hand om den själv, men de flesta andra (av den täcka könet) delar ens erfarenheter. Ofta när jag har träffat tjejkompisar och pratar med killkompisar om detta känner de sig av en eller annan anledning tvungna att fråga "Och vad vad pratade ni om? Mens eller?" Svaret är generellt sett ett rungande nej. Det är nämligen ganska ointressant att dryfta mens med sina kvinnliga vänner. Det handlar nämligen om samma sak varje månad, och samma upplevelse för alla. Man kan kanske klaga lite över att man har grotesk mensvärk, men det blir liksom inte roligare än så. Man vet hur det ser ut, man vet att man känner sig äcklig och det är ungefär likadant för alla andra. Därmed kombinationen av personligt och opersonligt. 

Något som däremot är lite roligare att ta del av är historien om första gången. En unik, kanske lite omstörtande upplevelse som i förlängningen genererar något vardagligt. Mitt första menstillfälle var väl i sig inte så minnesvärt. Lite som en inverterad månlandning; ett myrsteg för mänskligheten, ett sjumilakliv för mig. Det var dagen före min lillebrors födelsedag, varför jag och mina föräldrar var uppe senare än vanligt för att födelsedagspyssla. Jag hade varit lynnig hela dagen och liksom lite extra svettig, men jag antog att det berodde på det ovanligt varma vårvädret. Givetvis fick både lynnigheten och svettigheten en abrupt förklaring vid ett toalettbesök; jag stirrade som förlamad på trosorna. Blod! Det svindlade en smula vill jag minnas. Min spontana reaktion var att kasta trosorna ifrån mig och ta på mig byxorna utan dem. Lyckligtvis har jag en förstående mamma, som tog mina tårar med jämnmod och utbildade mig i användandet av diverse sanitetsskydd. 

Gott så. Den verkliga ångesten inträffade nästa dag när jag skulle gå till skolan. Tanken på att NÅGON SKULE VETA var nästan outhärdlig. Retrospektivt förstår jag ju att det säkert var flera i min klass som hade hunnit före mig och, liksom jag, hemskt gärna hade velat dryfta denna nya erfarenhet med någon. Men vi höll det för oss själva under ytterligare ett år eller så. Jag vet inte riktigt varför jag var så livrädd för att någon skulle fatta när jag hade mens. Ett av de värsta ögonblicken jag kan dra mig till minnes var när vi satt utanför klassrummet och väntade på att bli insläppta då en kille i min klass hävde ur sig "Det luktar mens! Det måste vara Johanna!" Jag stelnade till, för jag hade ju faktiskt mens just då. Gick på toaletten och kontrollerade att jag inte luktade och försökte intala mig själv att han inte kunde veta det, men samtidigt malde TÄNK OM i bakhuvudet resten av dagen.  

En annan tröskel var att köpa bindor själv, men även på den punkten avtog spänningen och nervositeten rasande fort och till sist hade alla aspekter mens gått från att vara pinsamma och ångestframkallande till helt och hållet vardagliga företeelser och jag drar mig numera inte för att klaga högljutt över eventuell mensvärk.