Det amfibiska hjärtat

För att använda en mild underdrift: Jag läser en del nu för tiden. Ofta blir det inte så mycket tid och energi över till sådant jag vill läsa eftersom läsbetingen i skolan brukar vara minst sagt omfattande. Men nu har det planat ut, och jag har besökt biblioteket. Av en slump plockade jag till mig en bok av en herre vid namn Jonas Brun. 

Det amfibiska hjärtat utspelar sig i början av förra seklet. Zoologen T är ensam och vilsen efter att hans mentor M dragit sig tillbaka. I ett övergivet klassrum på institutionen hittar han en målad plansch öven ett djur som kallas Amphibie. Han har aldrig stött på djuret förr, och det verkar inte existera i den moderna vetenskapen över huvud taget. T blir besatt av de besynnerliga varelserna som kanske, men kanske inte går att finna om man söker på rätt sätt på rätt ställe. Prosan är eftertänksam och poetisk och helt hypnotiserande. Det är som att dras ner i en strömvirvel av vad som kanske är vetenskap, men kanske inte. Det är helt enkelt en förfärligt bra bok och jag njuter av varenda sida.