Hur ska det gå med megabröllopen när vi som är födda i slutet av 80-talet får tummen ur? Vad kommer hända med alla glossiga brudklänningsmagasin? Kommer idén om den välsignade och evigt överlevande tu-man-hand-kärleken att överleva?
Nästan alla jag känner vill gärna träffa någon att dela sitt liv med. Kanske inte just nu, men någon gång. Delar av min bekantskapskrets letar ganska aktivt efter nån att planera, kanske inte husvagnssemestern, men väl helgaktiviteter tillsammans med. Några väntar idogt på att få springa rakt in i deras livs kärlek med ett glas jos i högsta hugg alá Notting Hill. Det verkar ganska besvärligt att ständigt gå omkring med en pappersmugg i handen. I synnserhet är det svårt att cykla på det viset. Nåväl. Efter år av intensivt spanande, både för egen del och på andras så kallade kärleksliv har jag funnit att vi lever i en paradox som visserligen inte gäller för alla men för tillräckligt många för att den ska vara relevant:
1. Ingen vill bli tillsammans med någon de inte känner. Det är viktigt att veta om man kan prata med varandra mellan hångelsessionerna, annars är det ju skittråkigt att vara ihop. Så resonerar de flesta. Ett väldigt sunt resonemang kan tyckas. Men:
2. (Och här kommer paradoxen) Ingen vill satsa någon av sina fina och välmående vänskaper i något så riskabelt som ett förhållande! Det kan ju ta slut när som helst. Livsfarligt ju!
Slutsatsen? Att bröllopsindustrin går en lika oviss framtid till mötes som den här planeten? Kommer våra föräldrar någonsin få bli präktiga mor- och farföräldrar, annat än till slumpmässigt producerade one-night-stand-kids? Kommer tvåsamheten bli räddad likt Saab av Koeningsegg?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
13 comments:
det ständiga problemet. Känner jag personen tillräckligt väl för ett förhållandet? VS Känner jag personen för väl för ett förhållande?
Problemet är väl också om man tänker i termer av 1 och 2 så bestämmer man sig också för att ett förhållande börjar vid en viss punkt. Oftast växer man in i ett förhållande.
1. Oftast är det svårt att hångla med människor flera gånger utan att prata och lära känna varandra, i alla fall lite.
2. Om vänskapen är välmående så kanske det inte finns något riskabelt med ett förhållande? om inte annat så testas vänskapen.
Svammel svammel. För övrigt är "idogt" ett vackert ord.
Jag hävdar att problemet är 1) att man börjar i fel ände, dvs hånglar så fort man tycker att varandra är något sånär tilldragande och därmed blir situationen awkward och/eller "komplicerad" redan innan man hunnit bli kär, och 2) att precis alla ska gå runt och vara "rädda för förhållanden/seriösa relationer", som om det vore någon slags modevåg. Varför kan inte folk bara vara som på högstadiet och vara skitglada att dom får hålla nån i handen? Man behöver ju inte köpa ett glossigt bröllopsmagasin så fort man inleder något som är mer än ett upprepat fyllehångel.
1) fast i många fall infinner sig ingen kärlek förrän man hånglat (alt. något annat). Men jag håller med, om man börjar där så komplicerar man det hela på mer än ett sätt.
2) "skitglada att dom får hålla nån i handen" är ett underbart citat. Rädda för förhållanden kan man vara om man inte tillåts växa in i något, för man vill inte "satsa någon av sina fina och välmående vänskaper i något så riskabelt som ett förhållande!"
Jag tycker mer om aha-upplevelsen av ett förhållande, precis som det var något som bara blev till från ingenting. Varken högstadie eller seriöst :)
I say spot on! Det är helt klart tokförbjudet att efter man skapat en vänskapsrelation med någon, kungöra sina intentioner att utveckla den relationen till ett förhållande. Värsta sortens förräderi!
Jag tror dock att det finns tillräckligt många människor som är nog högstadieromantiska för att säkra de stabila förhållandenas framtid.
jag tycker gros andra kommentar är väldigt relevant! absolut borde alla vara glada för att de kanske får hålla nån i handen. varför är det viktigt att det är perfekt och okomplicerat egentligen?
ja för gudarna ska veta att det väldigt sällan är just perfekt och okomplicerat. kan man till och med kanske drista sig till att säga att lite av grejen med förhållanden är att de är komplicerade? jag har i alla fall aldrig varit i något odelat enkelt. eller så är det så att kärleken i sig är komplicerad oavsett om den är på förhållande- strul- eller avståndsromansnivå? nu blev det snurrigt här.
jag dristar nog också till och håller med. tror nog diplomatiskt att det är en mix av dina båda frågetecken. livet och förhållanden vore bra tråkiga om allt var svart å vitt.
men fortfarande; varför isåfall jakten på den perfekta personen att bli ihop med? samtidigt som man kan undra varför man ska dela sitt liv med någon som inte är tillräckligt perfekt.. kanske
Folk jagar förhållanden tills dess att de sänkt sin gard tillräckligt mycket för att nöja sig med vad som helst. Perfekt är ett väldigt knepigt ord i den här kontexten, tycker jag. Finns det en gräns där perfekthet går över i oemotståndlighet?
Det hela känns som ett påfallande modernt sätt att tänka. Man vill ha en "perfekt" partner eftersom ens kärleksrelationer slash familjebildande ses som ett i raden av projekt för att "förverkliga sig själv", d.v.s. skapa mening i sitt liv. Vi åttiotalister, i alla fall många av oss, är inte så bra på det där med att acceptera att livet inte alltid blir som man vill utan på det stora hela mest består av olika kompromisser. För det är ju oftast inte bara en "perfekt" partner som eftersträvas utan även ett "perfekt" jobb och antagligen "perfekta" ungar också till slut. Men vem uppnår egentligen allt det?
Jag tror dock att man kan skapa mening på otroligt många olika sätt i livet och det ganska oberoende av samhällsnormerna, bara man kopplar bort det där kravet på det "perfekta". Själv skulle jag vara helnöjd med en partner som jag vill leva med och som vill leva med mig. Vad kan man egentligen begära mer? Skitsamma om det är jobbigt ibland för det är det ju för alla.
Vad gäller det ursprungliga inlägget förresten, så tror jag nog att det löser sig, det har ju gått bra för alla föregående generationer. Vi måste nog bara växa upp lite mer först... :-)
Anonymous>>> Du tror alltså att vi 80-talister kommer att strunta i perfektionismen och till slut "nöja oss" med det som står till buds? Kommer vi att överge den moderna jakten efter ett perfekt liv och komma till insikter om något? När ska vi hinna det? När vi är mellan jobb och bostäder kanske ;)
Jag håller med dig om att det är ett tänk som känns modernt/ i tiden. Men jag vet inte om generationen kommer att ta sitt sk förnuft till fånga? Och vad är det man ska fånga?
Och vem är du??
Anon is everywhere! ^^
Konsensus verkar väl vara att man ser sin andra hälft som någon form av accessoar, och sålunda gör väljer att avsluta förhållandet av otrligt små och löjliga anledningar.
En annan favorit är väl den klassiska projketionen man gör när man blir förtjust i sinnebilden av någon och sedan inte klara av när den rämnar.
Jag är på tok för onykter för att läsa igenom den här posten, det får bära eller brista.
nä, problemet som jag ser det är att folk vill ligga så jävla mycket. det vill inte jag. blä.
tack för mej
Post a Comment