Så fort sushin kommit på bordet börjar klyshorna hagla. Man får inte doppa riset i sojan. Man måste äta ingefära mellan varje fisk+ris-bulle. Och framförallt, en bit in i måltiden eller i slutet: Visst blir man skönt mätt av sushi?
Detta är ett utrop som förekommer i flera sammanhang, gärna med lättare, kall mat. En sallad blir man skönt mätt av. Likaså en grönsaksbuffé. Här är det inga klumpar i magen vi talar om, utan en lätt men ihållande mättnadskänsla. Det är den som är eftersträvansvärd.
Men vem är klyschdängarna att avgöra vad som är skönt? Varför är det ingen som känner sig Skönt Mätta efter att ha ätit minst två bakelser mer än de orkar? Eller när de tagit sig igenom julbordet? Eller efter stor självdiciplin faktiskt tagit sig till botten av matlådan?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Nej, fram för gamla klassiker som att äta sig redlös...
Sushi-facism är i sanning irriterande, men vad den sköna mättnadskänslan anbelangar håller jag med dess förespråkare! Sedan barnsben har jag haft problemet att mat i regel är godare än vad man har stor magsäck (och ändå kan jag äta rätt mycket). Tänk så många halvätna pizzor jag till mitt förtret lämnat till deras sorgliga öde, till exempel. Anledningen till att två bakelser-mättnad inte klassas som skön är kanske att det är obehagligt både att ha en klump i magen och att vara lätt illamående?
Jag blir inte skönt mätt av sallad. Jag blir inte mätt alls. För att ta upp en redan utsliten diskussion. Däremot tycker jag att den bästa mättnadskänslan är den som inträder efter hembakad kalastårta. Då är i alla fall jag skönt mätt.
Post a Comment