Tygkampen

De är som från skilda världar, men det som egentligen skiljer dom åt är hur ljuset reflekteras i tyget. Båda är mjuka, streschiga och brukar finnas in såna där mustiga juvelfärger som är svåra att motstå. Ändå är mitt förhållningssätt till dessa bägge tyger helt väsensskilt. Krossad sammet. Finns det något värre? Jag tänker på klänningarna som syddes i slöjden inför millennieskiftet. Jag tänker på medeltida ärmslut. Jag tänker på tacky soffkuddar med klena tofsar och maskinbroderade applikationer.

Men velour.
Velour är allt jag vill ha om hösten. Det är som sammet men streschigt. Det är lent och mjukt som om man var inklädd i en filt. Och ändå känner man sig sådär lagom elegant bara för sammetsreferensen. Velour är som den varma långkramen. Den som bjuder på te och kaka. Velour är bäst.