Sen sitter jag ju ändå där. Lyssnar på predikan. Läser i programmet. Känner mig fånig som inte deltar i de repliker som församlingen ska säga tillsammans, samtidigt som motviljan övermannar mig när jag försöker. Tänker att tro handlar minst av allt som absurda skapelseberättelser. Men mest om att försöka vara bra. Försöka göra gott.
Funderar på idén att människor bara gör goda handlingar för att det ska kännas bättre för dem själva. Att det är ett argument för människans inneboende egoism. Men om människan vore egoist skulle det väl inte kännas bra att hjälpa andra? Då skulle det väl kännas dåligt, ett magknip som borrat sig igenom evolutionära skikt för att bevara vår oförmåga att ta hand om varandra?
2 comments:
åh, jag tycker att de gemensamma replikerna är något av det bästa! men jag tycker ju cokså om att vara ett kugghjul i det stora maskineriet. det enda jag inte deltar i är trosbekännelsen (för jag tror ju inte) och nattvarden.
på tal om popmusik; när jag och vargen spontant gick på katolsk gudstjänst i cusco, peru, spelades en orgelversion av "blowin in the wind" med spansk text. vi trodde först att bob hade stulit sin låt från kyrkosammanhang, men så verkar inte vara fallet, utan snarer tvärtom; kyrkan covrar dylan. fint!
Egoism-argumentet kommer upp ibland och är egentligen helt ofalsifierbart och innehållslöst...visst, man kan tycka att vi gör allt snällt bara för att maximera den egna nyttan, men det säger för mig mer om någons världssyn än hur världen i sig är beskaffad. I så fall har man definierat motsatsen, altruism, som när man gör något snällt vilket på inget sätt får det att kännas bättre för en själv. Med den definitionen verkar det inte jättesvårt att visa att altruistiska handlingar är otänkbara...grattis alla som fortfarande tror på "Economic man"!
Post a Comment