Monday, January 3, 2011
Vad är grejen med populärkulturen och dess bevakare?
Nu är vi där igen. Prettofrågan måste fortsätta dryftas. I dag snubblade jag över ett exemplar av Nöjesguiden som jag bläddrade i för att förströ mig under lunchen. Tyvärr. Jag ville omedelbart kasta upp svampsåsen över blaskan för maken till överdistanserat, trött skräp har jag aldrig varit med om. Nöjesguiden verkar helt enkelt hata allt de skriver om. De verkar inte ens gilla det de gillar. Det är någonting med den blasérade ironiska tonen. Emellanåt gafflas det om att mode är konst och att påpmusiken faktiskt också ska tas på allvar. Jag tänker inte gå med på detta så länge det verkar som om skribeterna som bevakar dessa företeelser ursäktar sig för att de inte skriver för någon tyngre institution genom att raljera över sina vurmer. Värdediskussionen blir så fånig då. Det blir som leverans utan innehåll. Och jag gillar inte ursäkter. Jag vet inte om de gör det för att vara roliga, kanske är det bara jag som är torr och humorlös. Jag vill ha en värdediskussion som inte skjuter sig själv i foten med hjälp av respektlös, analysbefriad journalistik.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det är mycket sant. Men Nöjesguiden är också ett av de allra värsta exemplen. Jag sysslade en del med kritik av popmusik förr och håller med om den mesta känns amatörmässig, även den som kallas fanbärande. Till skillnad från t.ex. konstmusiken som ändå har givna ramar för analys (man kan bedöma stil, klanger, färger, tonfall, rytmer, praxis etc. på en vedertagen nivå och med vedertagna begrepp) är det ledande bedömningsverktyget inom pop/rock autenticitet. Man har det, eller man har det inte, och det är ofta en luddig balansgång emellan, som i slutändan avgörs av självlärda bohemer som går på "känsla".
De som ändå skriver helt ok och använder korrekta termer och referenser, som t.ex. Pitchfork, får ofta gå till musikens texter för att kunna fastslå någonting. Men eftersom popen är så lite musikaliskt hantverk/lärdom och så mycket "känsla" tänker jag att det kommer lite med territoriet.
DOCK måste jag protestera mot att detta gäller hela populärkulturen! Tv-spelskritiken t.ex. är väldigt stark och bred, även i Sverige, och har en genuint entusiastisk sida man sällan ser hos bevakare av äldre kulturmedier. Och tv-serier försvaras allt bättre i och med bloggexplosionen, i takt med att sajter som What's Alan Watching sätter en högre ribba, och i takt med att själva serierna blir bättre och bättre. För att hitta dålig kritik av dessa två fält får man i princip gå till Nöjesguiden, Sydsvenskan, dåliga bloggar eller någon av de stora dagstidningarna :)
Jag har visserligen återigen dragit lite för stora kvantiteter över en och samma kam, men det som stör/grämer mig är att intresset för elak och raljant gratisbevakning av populärkultur finns, att det finns incitament att ge ut en gratistidning (tryckkostnader osv) när det bevisligen (som du påtalar) finns bättre alternativ, även de gratis.
För övrigt blir jag lite glad av att tänka på spelbevakning. Särskilt då jag tänker på back in the good old days när jag och min bror prenumererade på SuperPlay (där redaktionen sedermera bröt sig loss och gav ut ett magasin med namnet Level i stället där de förvaltade arvet mycket väl). Det var speljournalistik med hjärta och skärpa. Redaktionen uppnådde periodvis idolstatus hos oss.
Yes, jag förstod att du inte menade att dra för stora generella växlar! Känns som jag har gjort det till en dum ovana att drygstångas med din kulturpolemik på den här bloggen. Fast egentligen är det nog bara så att det finns för få bra kulturdebatter. Eller att jag är för lat för att hitta dem.
För att återställa all balans i världen, här är en liten write-up på ett väldigt fint datorspel som jag tycker du borde spela:
http://kvanitet.blogspot.com/2010/12/datakarlek.html
(ja, det är min och min kompis skäggblogg. jag har mest skrivit om tv-spel hittills, som jag brukade förr i världen, men snart kommer en write-up på sydsvenskans topp 10 romaner från 00-talet)
Egentligen gillar jag de växlarna. Och det hade varit hemskt tråkigt om mothugg hade uteblivit...
Gillar beskrviningen av LoveStory-spelet skarpt. ÄR inte ens avskräckt av Murakami-parallellen.
Ps.Snygg sombrero
Post a Comment