Tryckardans på beställning

Vi hanterar alla känslan av awkwardness på olika sätt. Jag brukar skratta hysteriskt. Idag var det precis vad jag fick glädjen att göra efter lunch då jag blev lurad att dansa tryckare med Jocke i en nästan tom men fruktansvärt kall dramasal, på vår lilla scen, till tonerna av Backstreet Boys. Det var lysrör liksom! (inget ont om Jocke, det är situationens fnissframkallande obehag jag vill framföra!)

Det var väldigt långt från mellanstadiedisconas obligatoriska slutstrofer, smäktante framförda av Toni Braxton eller Celinie Dion. Jag skrev listor över alla jag dansat med när jag kom hem. Viktigast var såklart sista dansen. När jag gick i sexan hade vi ett disco med klasser och några killar från min klass var ihop med tjejer i nån annan klass. De hånglade på dansgolvet. Jag fattade ingenting!

De danser man inte tryckardansade kunde man gå runt och låtsas ta kort på de olika paren, inklusiva klick-ljud. Eller bara vara lite störig och hålla upp hjärtan med händerna mellan deras huvuden.