A long time ago in a galaxy far, far away

Jag tänker angripa den här skrivkrampen genom att berätta om de viktigaste kulturella fenomenen i mitt liv. Jag har inte för avsikt att vara ironisk i ens bråkdelen av en sekund. Först ut: Star Wars.

Jag var inte gammal första gången jag såg en Stjärnornas Krig-film, vi hade fortfarande den bruna TVn i träimitation och hade inte ännu börjat experimentera med att byta plats på vardagsrum och arbetsrum i huset i Dalby. Originaltrilogin visades på TV. Kanske SVT. Pappa sade att det var kultfilm. Varken jag eller min bror hade något grepp om vad kultfilm innebar, men efter att vi hade sett Empire Strikes Back (vi missade A New Hope...) visste vi att det innebar skitbra och superhäftig film. Vi var helt sålda. När Return of the Jedi visades påföljande helg spelade vi in den på videon och såg den om och om igen.

Därefter har jag sett de digitalt restaurerade versionerna av originaltrilogin, prequeltrilogin, sett om originaltrilogin. Valt att inte se om prequelteorin. Pratat om originaltrilogins storhet, ifrågasatt somliga av de digitala upputsningarna och tilläggen i de restaurerade originalfilmerna, sågat prequelfilmerna, läst både manus och böcker om universat, missionerat och debatterat. Det finns mycket att ifrågasätta kvalitetsmässigt i samtliga filmer, men deras påverkan på min uppfattning om skitbra och superhäftig film går inte att förneka. Det är en saga som är förpackad på ett sätt som bevisar hur allmängiltigt sagokonceptet är. Eller att ett välbyggt koncept runt sagan kan göra den lättare att ta till sig. Men det är mer än sagogrejen Jag har alltid haft ett nästan omättligt behov av fiktion, och ju mer jag har kunnat tänka bort gränsen mellan fiktionen och verkligheten, ju längre in i fiktionen jag har kunnat ta mig, desto värdefullare har den varit. Det faktum att redan A New Hope börjar med att etablera att det här försiggår för länge sedan i en galax långt borta och redogöra för vad som har hänt innan, bara att etablera att det har hänt någonting innan, ger en känsla av att det kan ha hänt. Någonstans. Och att det kanske har hänt andra saker, som inte kom med på filmen, men som någon vet om och kan redogöra för, öppnar för en oändlig värld. Det öppnar för möjligheten att det händer saker när eftertexterna har rullat färdigt. När man tagit ut videokasetten ur bandspelaren och borstat tänderna, när man sover eller gör sina läxor. En värld som kanske är overklig men som lika gärna skulle kunna vara lika verklig som tandborsten och videobandspelaren. För man kan ju aldrig vara riktigt säker på vad som har hänt eller inte i en galax långt långt borta.

Det spelar ingen roll att prequelfilmerna i mina ögon mest är skräp. Jag har sett tillräckligt många nittiotalister med tindrande ögon tala om Anakin Skywalker för att ana att Anakins värld är lika viktig för dem som Luke Skywalkers värld är för mig. Och till syvende och sist är det samma värld. Anakin är trots allt Lukes pappa. Det räcker för att jag ska kunna ta dem i handen och prata en stund om hur en ljussabel egentligen funkar, eller varför Leia aldrig blev någon Jedi.

I bland hör jag någon lufta åsikten att det alltid är gångbart med historier om ljus och mörker, ont och gott. För mig är det mer än så. För mig är det lärdomen om att man antingen tillhör rebellerna eller Imperiet. Det finns alltid en andra sida. Och däremellan finns exemplevis bounty-hunters och annat löst folk som allierar sig med den som betalar bäst. Som det är här i livet.