Förvirringen brer ut sig

Högstadiet var en mycket förvirrande tid.

Om jag fick en skolkatalog skulle jag kunna placera ut alla personer i min årskurs i högstadiehierarkin. Det enorma klicksystemet som varken förr eller senare varit så tydligt.

I sexan började jag i Ballis teatergrupp. I vår första pjäs som handlade om två grekiska gudar fick jag spela huvudrollen. I påföljande typ 4 pjäserna jag var med i fick jag inga stora roller alls.

I åttan var jag klassrepresentant i kulturrådet, på alla hjärtans-dag kunde man på skolan skicka rosor till varandra. De i min klass som fått rosor från hemliga beundrare fick dem distribuerade av mig. Samma alla hjärtans dag bestämde jag för att göra revolt och gå helt klädd i svart (utom lila handledsvärmare). Fastän det inte fanns något jag hellre ville ha en ros av någon, genomskinligt hemlig.

På skolavslutningen i nian kunde jag inte låta bli att tycka det var sorgligt trots att jag längtat till gymnasiet hela våren.

När Johan O i min klass en gång på gympan på Dalbybadet sa att Birte var jävligt het i sin vita bikini fattade jag verkligen inte alls dealen.

Vi hängde alltid i biblioteket på rasterna. En gång bet Johanna mig i handleden tills det knakade.

I sjuan var jag kär i Tommy så jag kunde dö
I åttan var jag kär i Lukas Magnusson så jag kunde dö
I nian var jag kär i Calle så jag kunde dö.
Tur att jag inte dog.

Det gick rykten om att Emma L hade blåmärken på brösten som hennes pojkvän åstadkommit

Jag hade jazzbyxor med kjol utanpå

På matrasterna hände det inte helt sällan att upp emot 4 personer satt i rad på en bänk och spelade snake. Gärna på nån annans mobil med en sträng order om att INTE SLÅ REKORDET

När tjejerna i klassen en gympalektion utomhus dreglade över Linus Winthers bara överkropp förstod jag verkligen inte heller alls dealen.

Jag fattade aldrig hur man blev ihop eller hur man lyckades hångla med någon

Ibland hängde jag hos Anne Dinges på eftermiddagarna och drack tysk chokladmjölk.