Kärlek på högstadiet

Att vara kär på högstadiet var fantastiskt och fasansfullt en ljuv kombination komponerad längst ut på en klippa högt ovanför ett väldigt tvärt stup. Jag uppskattade att leva nära det där stupet. En sen natt för ett par år sedan gjorde jag och Johanna listor på alla vi varit kära, flertalet av dessa personer var föremål för ungefär 98% av min tankekapacitet under just högstadiet.

Jag vet inte riktigt hur urvalet skedde. Men på sådär väldigt lösa grunder var det inte, en teaterapa, en lugg i ögonen, en pianotalang. Eller nåt. Fanns de i närheten om så bara en minut under en skoldag så var den dagen räddad. Såg man Honom på håll i bibblan så var det ännu bättre. Ibland fick man ögonkontakt!!!

Hur man blev ihop med nån, eller lärde känna nån eller fick pussas med någon var för mig okända fakta vid den här tidpunkten. Jag ägnade mig istället åt att skriva ett kärleksbrev till ett av föremålen för mina knäsvaga känslor. Det var jättespännande! Sen ringde jag honom på skolavslutningen och han sa att han blvit jätteglad för han var lite deprimerad just då och hans föräldrar hade höns och alla spänning rann liksom av.

Som tur var fanns det andra som fick mina kinder att blossa och mitt hjärta att slå volter bara en två-tre veckor senare.