Chicklit - Shitlit?

Det föll sig så att jag fann mig strandad i familjens sommarstuga utan något att läsa och eftersom läsa är en av få saker man kan sysselsätta sig med där (på gott och ont) blev jag tvungen att snabbt råda bot på litteraturbristen. Min snälla mamma hade som tur var i början av sommaren köpt en laddning pocketböcker som jag kunde välja och vraka bland. Den som håller sig uppdaterad med dagens utbud vet emellertid att det nuförtiden mest figurerar två typer av genre på pockethyllorna. Den ena är kriminalromaner och den andra är sk. Chicklit, dvs. böcker skrivna av kvinnor, för kvinnor som handlar om kvinnor, ofta med "drömjobbet", "drömlägenheten" osv. som en dag får psykbryt då "allt går fel".

Jag har läst få sådana böcker tidigare, mest "obligatoriska" verk typ "djävulen bär Prada" och "Briget Jones dagbok", så jag tänkte att det kanske skulle kunna bli ett bra tidsfördriv att läsa några och sedan kontemplera lite över innehållet. Inom loppet av en vecka hade jag slukat tre stycken, nämligen "Mathilde" av Denise Rudeberg, "Tuesday's child" av Louise Bagshawe och "Där regnbågen slutar" av Cecelia Ahern.

Jag förväntade mig en jämtjock grå massa av ord men det visade sig att de tre böckerna skilde sig väldigt mycket från varandra. Den första, "Mathilde", gjorde mig bara arg och levde tyvärr upp till alla mina förutfattade meningar om genren. Handlingen var tam och miljöer, personer, relationer etc. var löjligt perfekta. Även när huvudpersonen hade sin obligatoriska svacka och skulle trassla till det för sig var allt perfekt. Slutet, som nog skulle beskriva hur hjältinnan klev stärkt ur "krisen" som en ny person försvann bland alldeles för långa beskrivningar av klänningar från Armani och Penthouse-sviter i Milano. Galet frustrerande.

Därefter blev det bara bättre. Även om "Tuesdays Child" var lite som en moderna Askungesaga så lyckades den hålla sig ifrån She's all that-gropen och uppvisade en stark hjältinna och ett par roliga kovändningar innan det obligatoriska lyckliga slutet. Det var skönt att den här hjältinnans perfekta liv inte innabar ett välbetalt jobb på ett stort modemagasin el. liknande och en välfylld garderob.

Den tredje, "Där regnbågen slutar", var den stora behållningen (trots sin skrämmande titel som mest för tankarna til Harlequinromaner) och överraskade mig totalt! Inga modemagasin, Inga etagelägenheter, inga mingelparties, inga perfekta pojkvänner. Den var dessutom skriven i brevform, som brevväxling mellan två bästa vänner. Jag skulle inte ens under pistolhot kunna säga att den spelade i samma division som "Mathilde".

Jag känner mig lite förudmjukad av att vara målgrupp för en viss sorts böcker, särskilt när det inte ens är bra litteratur. Det känns som dålig, rutten och gubbsjuk marknadsföring mest (inget agg mot författarna här). Varför skulle inte även killar kunna ha behållning av en bok som "där regnbågen..."? Men mest av allt: VARFÖR blir en bok mer tjejjig av att innehåll och kärna byts ut mot dagdrömmerier om klänningar och skor? Jag kan inte låta bli att fråga mig: Om det nu finns en marknad för sån här "tjejlitteratur", finns det inte då inte en marknad för motsvarande böcker för killar där man kan förlora sig i ändlösa beskrivningar av sådant som man könsstereotypt anses vara intresserad av typ bilar och brudar, eller vad man nu skulle kunna komma på. Hade en sådan bok släppts hade det blivit folkstorm och den hade kallats för en grabbig snuskfantasi utan mål eller mening. Det är så det känns för mig det här med chicklit: dagdrömmar. Så jag säger tack men nej tack. Mina dagdrömmar konstruerar jag helst själv.