Såhär är det:
Ett husbygge är ett enormt kostsamt projekt. Byggherrarna måste väl kunna förvänta sig att få tillbaka pengarna de investerat så att de t.ex kan avlöna arbetarna som har byggt huset så att även de kan betala för sina bostäder. Därför kommer det i början att vara dyrare att bo i huset. När man har fått in pengarna man investerat kan man börja sänka kostnaderna för boendet förutsatt att det inte är ett stort intresse för at bo i nämnda hus. Om vi nu låtsas att vi lever i en riktig värld med marknadsekonomi i stället för i en med planekonomi. Varför, invänder nu någon, måste man ta, hutlösa priser i början. Räcker det inte med att byggherren får tillbaka pengarna på en väldigt lång tid i stället för väldigt snabbt, huset ska ju trots allt så kvar i femtio till hundra år?. Detta hade kanske fungerat om det inte var ett sådant enormt tidskrävande projekt projekt att bygga ett hus, vilket i sin tur innebär att projektet bli ganska riskfyllt. Hur då? Ponera en högkonjunktur. Folk har gott om pengar och råd att flytta och det står lyftkranar i varenda hörna. Plötsligt rasar börsen (något byggherrarna inte kunnat förutse), och det är inte längre ekonomiskt hålbart för gemene man att flytta till nybyggt. Ja, byggföretagen måste sänka priserna för att få lägenheter sålda och uthyrda och får kanske inte in tillräckligt med pengar för att avlöna arbetarna ordentligt. Därför är det försvarbart för byggföretagen att ta betalt medans de kan.
Vidare lever vi i ett samhälle under extrem urbanisering. Tycket på bostadsmarknaden är brutalt.Den relativt fria bostadsmarknaden medför därför höjda hyror. Därför expanderar städerna med förorter som husockupanterna skriver så nedsättande att de tvingas ut i. Alternativet är att förtäta stadskärnorna. Detta fungerar dock bara till en viss gräns. Det finns ju inte hur mycket yta som helst att bygga på eftersom det, som bekant, redan står rätt många hus i innerstäderna. Det man skulle kunna göra är att riva gammal bebyggelse man sparat på grund av dess kulturellt värde och bygga yteffektiva bostäder på höjden, vilket skulle leda till att innerstäderna skulle präglas av någon slags "miljonprogramsestetik" vilket ju brukar anses ganska oattraktivt, men fler skulle ju i alla fall kunna bo i innerstaden.... om man nu skulle vilja det fortfarande.
Ytterligare en faktor som borde uppmuntra förortsbygge är vår allt mer ansträngda miljö. Extremt förtätade stadskärnor har en i allra högsta grad negativ påverkan på miljön. Mycket hårdgjorda (asfalt betong etc) ytor leder till onaturligt stor energiavstrålning eftersom de inte så effektivt behåller energin som strålas in från solen. Detta bidrar naturligtvis till den globala uppvärmningen. Alla som bor i städerna måste försörjas med vatten, och när invånarna blir fler ökar trycket på ytvattentäkter och grundvatten. I extrema fall i Indien sjunker grundvattennivån med upp till sju meter per år. Om stadkärnorna förtätas kommer det att innebära att grönområden får stryka på foten vilket medför större hårdgjorda ytor vilket har en klar negativ effekt på infiltration av nederbörd ------> dumt för grundvattennivån, det också.
Husockupation löser, mig veterligen, inte de här problemen. Jag blir bara trött och lite arg.
2 comments:
Samtididgt som du nog har ganska rätt Johanna, så tycker jag att det ändå med vissa medel bör arbetas mot en jämn(are) fördelning av bostäderna i innerstäderna såväl som i förorterna. Jag tycker det ligger på vårat medborgerliga ansvar(kommunens?) att se till att det finns bostäder som är tillgängliga för alla sorters folk även i innerstäderna (t ex kommunala hyresrätter) och att byggherrarna (såväl de kommunala som de privata) bör arbeta mot alla segregerade bostadsbubblor som bildas, visst kan det kännas fint och tryggt med fina medelklassradhusområden. Men tjänar vi inte i längden på att umgås och längden och tvären över inkomstskillnader, ursprungsländer och klassgränser? Och är inte den frågan viktig att ställa i bostadspolitiken?
Det är klart att fördelningen i innerstäderna bör vara jämnare, likaså fördelningen i förorterna. Tyvärr tror jag att marknaden måste regleras hårdare för att detta ska uppnås. Det räcker liksom inte med att ombilda till hyresrätter. En hyresrätt för en etta på söder kan gå lös på nio-tiotusen i månaden, "vanligt folk" har inte råd med det, trots att det är en hyresrätt och kommunalt. JAg skulle säga att det är solklart kommunens ansvar att skapa en integrerad bostadsmarknad, vilket inte är helt enkelt eftersom marknaden har urartat för länge sedan. Kommunen kan liksom inte bara säga "nu mina vänner ska vi integreras" Vi lever fortfarande (på gott och ont) i ett marknadssamhälle och därmed är det pengarna som bestämmer. Det behövs helt klart fler och mer dynamiska styrmedel för bostadsmarknaden än pengar och dessa kommer inte bara att dyka upp för att man ockuperar ett hus. ÄR det inte mer konstruktivt att fundera över och utveckla några sådana?
Post a Comment