NonStop

Jag var på väg till Arvika. Skulle åka via Katrineholm med X2000 mot Karlstad. Efter att jag bytt tåg i Katrineholm hamnade jag brevid en affärsman i femtioårsåldern. Han hade alla attribut man kan förknippa med karrärgubbar i den åldern; mörk kostym, skinnportfölj, laptop, smidiga stålbågade glasögon, grått kortklippt hår, rynka mellan ögonbrynen. Jag tror att det var en fredag för det var ganska många gubbar i kostym på tåget. Han tittade tankfullt ut genom fönstret i kanske tio minuter efter att konduktören kontrollerat våra biljetter. Sedan såg han sig förstulet omkring, plockade upp en påse NonStop ur den exklusiva portföljen, med lite hemliga rörelser som om han inte ville att de andra affärsgubbarna skulle se. Han öppnade påsen och hällde upp så att hela handflatan var fylld och åt alla på en gång med den nöjdaste min man kan tänka sig. Sedan log han för sig själv och stoppade tillbaka påsen i portföljen.

Det här brukar jag tänka på när världen känns för tråkig, girig eller urspårad. Att det finns mer än miljonbonusar, att man kan bli glad bara av att äta en hel näve NonStop på en gång. Att det finns hopp.