Det var inte bättre förr.

Det är något irriterande mähäigt med romaner som utspelar sig i historisk miljö. Det är som om det verkligen inte går att kringå känslan av kiosklitteratur. I ett desperat behov av paus från Gitta Serenys magnifikt omfattande biografi över Albert Speer plockade jag nyligen upp en bok med den mycket tilltalande titeln "Påven Johanna". "Påven Johanna" utspelar sig på 800-talet f. Kr och behandlar legenden om en kvinna som lyckades lura in sig i vatikanen och till och med väljas till påve. Irritationen infann sig redan efter fyra sidor eftersom författaren uppenbarligen kände behov av att bevisa hur insatt hon var i epokens leverne genom att bombardera sidorna med töntig medeltidsterminologi. I kombination med en platt översättning kan det verkligen vara förödande. Jag återupplevde ilskan över en roman vid namn "Cosette" (Laura Kalpakian) som jag slök när jag i femtonårsåldern var inne i en Victor Hugo-period. Tydligen är det nödvändigt att aldrig sluta påtala huvudkaraktärens förträfflighet på ett synnerligen repetitivt sätt. De vet aldrig att de är vackra. Men de är de. Och begåvade dessutom. Och de visste inte hur vackra de var. Och dessutom var de förtrycka. Och ja herrejisses vad förtryckta de var. Sedan kommer kärlekshistorien, och där någonstans orkar man inte med all smygerotik och lavendeldoftande tvålar och förstulna blickar. Som upprepas i all oändlighet. Passion, flämtningar och lite fler lavendeldoftande tvålar. 

Både "Cosette" och "Påven Johanna" gör anspråk på att skildra "starka kvinnor" som kämpar sig fram i en mansdominerad värld. Jag köper det inte. Jag ser inte styrkor utan svagheter Cosette och Johanna är kyska prinsessor som är överbegåvade och övervackra och aldrig villäventyra något bortom ramarna. Problemet är att det största äventyret i dessa presumtiva äventyrsromaner om kvinnor inte är att kämpa för mänskliga rättigheter eller jämställdhet med pennan i hand, trots att det är detta som framställs som romanens kärnpunkt i baksidetexterna. Det är ju faktiskt en milsvid skillnad på att låta kampen och äventyret utgöra ramberättelsen och utgöra kärnpunkten. Nu flyter i stället kärnan ut i det jävla lavendeldoftande badvattnet med en handling som ständigt står och stampar med detaljbeskrivningar som gör att de mest känns som någon slags rollspelsdagdröm (ja, ni vet lajvare...). Det blir helt enkelt irriterande töntigt. 

Jag vill härmed slå ett slag för den renodlade chicklitromanen. (och i detta begrepp lägger jag böcker som företrädelsevis utspelar sig i nutid, istadsmiljö med kvinnliga huudrollsinnehavare). Den är nämligen tålmodig och god och förhäfver sig icke. Där tillåts prinsessorna göra något mer än att åldras i en korrekt utmålad historisk miljö i kysk väntan på Gud och Maken. De får trampa i klaveret (gärna flera gånger) och göra om och göra rätt om de har tur. De kanske inte längtar bortom ramarna från början, men ganska ofta får de snubbla ut från dem. Och det är ohyggligt mycket mer uppfriskande.