Irans sak är vår

Det lös i S på jobbets ögon när han pratade om sitt hemland vilket han lämnade för 19 år sedan. Ikväll önskar han fint väder i Malmö när de tågar för Irans sak. Jag vet att han egentligen skulle vilja vara i Iran och slåss i demokratins namn. När våld ser ut att vara den enda lösningen är det illa. Det vet alla. Och allt jag skriver känns futtigt i sammanhanget. Tusentals människor har tagits till fånga och mördats de senaste veckorna för att de har en egenskap som ofta brukar ingå i kravspecen för att räknas som en varelse med medvetande. Egen vilja.