När man skjuter översättare så...

Jag har nyligen bekantat mig med Zadie Smith, närmare bestämt genom "Om skönhet". Det är första gången jag läser något av henne och det var ingen oäven upplevelse. En riktigt styv uppvisning i berättarkonst och vardagsrealism även om en del rent.... kroppsliga skildringar föreföll mig en smula överflödiga. Damen i fråga verkar ha en stark förkärlek för att accentuera dialogen medelst kursiveringar, troligtvis för att uppnå betoningar som i möjligaste mån ska understryka att det är fråga om högst autentiskt talspråk. Vackert så? Absolut! Om bara översättaren kunnat vara så vänlig att läsa igenom delar av dialogen högt för sig själv innan han lämnade in den. Vissa betoningar låter faktiskt ganska löjliga: "Jag skulle bli hemskt tacksam om du skulle vilja hämta mig.", "- för det är väl just det som är den springande punkten?" Och så vidare. Lite som en rent maskinell översättning liksom. I vissa stycken känns det som om ens hjärna har talfel.