När nästan decennium börjar ska också en omdefinition av mig själv äga rum. När nästa decennium börjar ska tre personer som jag delat personligt utrymme med, vars matlådor jag sneglat ner i och vars vokabulär jag känner utan och innan ge sig ut i den stora världen utanför Linköpings stadsgräns.
Det här gäller inte bara, eller två. Utan tre människor som från den tid då jag på stapplande diftongben tog mina första steg på den östgötska marken in i den pseudovuxenvärld som studentlivet är tills idag. Idag. Och alla timmar alla dagar däremellan. Har rört sig genom samma rum och samma kretsar. Har hört allt som har hänt. Har deltagit på mikroskopiskt avstånd.
Ni har lärt mig mycket om mod och rädslor. Om ironi och omtanke. Om vad som skiljer oss åt och inte. Om alldeles vardaglig storslagen vänskap.
Att forma om. Stöpa nytt. Hitta nya vägar. Allt det där hör till i livet. Men det här känns lite som Romarrikets upplösning. Det som varit vardag och fest ska nu bli Skype och vykort. Och att skriva såna här inlägg kan inte bli annat än svultsigt sentimentalt, men så måste det vara. För det som en gång tagit slut kommer aldrig mer igen. Och hur liten världen än är i Universum så är nästan alla avstånd större än de 15 minuter som ätit sig in som defaultvärde i min ryggrad.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
ÅHHH! Vilken tur att du kan säga så många fina ord för jag kan inte få ur mig några nu <3
Post a Comment