Kort utläggning om läsande och en hyggligt modern bok

I måndags och tisdags hade jag en fantastisk upplevelse. Jag läste en bok som var skriven efter 1960 för första gången sedan tidigt i höstas, nämligen Erlend Loes Naiv. Super. Visserligen handlade den om en ung mans existentiella kris, men det kan jag faktiskt leva med. Jag vet dock inte om mitt överseende berodde på att jag visste att ingen skulle ta upp en Nietzscheansk vinkel på den på nästa föreläsning eller att den hantverksmässigt inte liknade någonting jag läst tidigare. Jag kände mig även friskare än på bra länge eftersom jag under läsandet både grät (s. 23) och gapskrattade (s. 54) vilket kort sagt innebär att jag lyckades läsa den utan att koppla på det annars oerhört effektiva analysverktyget. Det räckte liksom med att det var en fin bok som behandlade kloka teman.

Helvete. Inser det dumma i att skriva det här inlägget. Har nu börjat tänka på huvudpersonen som en existentiell person i en absurd värld. Tag lärdom av detta, barn!