Ett annat manifest

Jag hade nästan skrivit färdigt en makalöst cynisk och dessutom arrogant svada om puttenuttrelaterad tröttma. Men jag kom av mig och fick påminna mig själv om några grundläggande saker:

Det handlar inte om att raljera över härliga smoothies och klänningar som inredningsdetalj för att hänga upp sig i sitt bättre vetande. Det handlar snarare om att äta makrill direkt ur burken för att det är gott.

Det handlar inte om att vägra gå ut och dansa för att bevisa för sig själv eller någon annan att man klarar en ensam kväll. Det handlar om att tycka om att läsa en diktsamling eller diskutera konceptpoesins vara eller icke. På allvar.

Det handlar inte om att sträva mot ensamhet eller sidanförskap för att ställa sig i centrum. Det handlar om att ställa sitt eget centrum i fokus.

Det handlar inte om att nöja sig.

Det handlar om att klippa, knyckla, pensla över, lägga ut, lägga till lämna in, bryta om tills man blir nöjd.

Det handlar om att i bland vara beredd att sova på bara den ena kudden för att den andra fortfarande luktar lite som någon annans nacke.

Ungefär.