Senast jag inkasserade pengar för att sopa upp högar av noggrant ihopsamlat skräp (damm, vägsalt, grus, hålslagspapper) var våren 2006. Då hade jag nyss kommit hem från Brasilien. Min mormor blev en ängel. Jag var ihop med en som nyss muckat från lumpen. Linköping var fortfarande något som låg flera månader fram i tiden. Det fanns varken korridorsrum, John Doe eller olika definitioner av kognition i de delar av min hjärna som hanterar Kunskap. Det fanns ingen Boll i min tillvaro. Inga kollektiv. Ingen programmering. Ingen forumteater. Inga bilar packade som tetris. Inte ett öre i skuld till CSN. Inga gravidmagar bland mina vänner.
Snart är det mellandagar. Då är jag lokalvårdarvikarie. Jag känner mig inte ens nostalgisk över dessa tillbakablickande konstateranden om mitt liv i ett tidigare skede. Det enda som känns är att mellan mig då och mig nu ligger tusen lager av silkespapper.
1 comment:
sluta sally jag dör av sentimentalitet! du vet hur nostalgisk jag är! tidspanik, tidspanik...lumpen! linköpings icke-existens! korridor!
Post a Comment