Nyfikenhet är som akut översvämning. Följderna är omedelbara och påtagliga. Vattennivån stiger och massorna måste Tas Omhand, om inte hela tillvaron ska skadas.
- Vad pratar ni om?
- Snälla säg!
- Kom igen, jag får titta.. bara lite..
- Jag lovar att inte säga till nån.
- Det gör inget att det är en överraskning
Det kliar i nästan hela kroppen om dessa strategier inte lyckas. Jag prövar dem om och om igen, för att matta ut mitt offer. För att krama information ur deras läppar. Tittar stint i deras ögon. Det där som var viktigt, som allting handlar om, brukar vara hemskt banalt. Ett klockslag. En maträtt. Några som kanske blivit ihop, som jag redan visste. Meningslöst skvaller. Men rationell statistik biter inte på behovet av omedelbart deltagande i det informationsutbyte som pågår. Jag måste få veta!
Är denna, i mig, påtagliga känsla ett uttryck för att jag vill vara en del av den pågående världen? Är det ett uttryck för en vetgirighet? Eller är det bara ren och skär nyfikenhet?
1 comment:
folk som inte berättar vad de pratar om när man frågar är dumma i huvve! då skulle de inte pratat om det när jag hörde!
Post a Comment