En kort betraktelse över siminrättingar

Det finns en rad oerhört motsägelsefulla aspekter med badhus.

Ett badhus är renhetens högborg. Doften av klor ligger tät kring byggnaden och omfamnar dig redan innan du hunnit hitta ett ledigt skåp. Själva idén med allt detta vatten måste ha att göra med renlighet. Själva tyngdlösheten mellan simtagen. Att smygflyta några sekunder när man tar sig an nästa längd. Det är svalkande. Det är nästintill krispigt. Det är rent.

Jag älskar att vara på badhus nästan lika mycket som bibliotek. På båda dessa platser är jag ingen. I omkädnignsrummet är det helt normalt att rota runt i golvnivå helt näck. Och ingenheten har inget att göra med att alla andra tänker på sig. Utan för att det är tillåtet att inte tänka på nåt. Det skyndas på något håll. Några piffar inför utgång. Andra har en fnissattack. Några av oss rör oss outhärdligt långsamt. En sorts njutning.

Väldigt få platser saknar krav på motprestation. På badhuset är det fysiskt omöjligt att simma varken långsammast eller snabbast. Det är bara att flyta med strömmen och undvika att sparka på nån man svävar förbi i motionsbassängen.

Och så finns det något snuskigt med badhus. Det är inte bara den obligatoriska fritösen. Det är all hud som mjukats upp. All svett som sveps med i simtagen. Alla hårstrån. Utan glasögonen ser jag bara en behaglig dimma. En mosaikbeklädd vägg. Ett magnifikt hopptorn. Färgen på vattnet.

I duschen står jag på rad med människor som representerar alla åldrar och alla möjliga sorters kroppar. Vi tvåvlar och schamponerar två gånger. Det doftar sött i bastun. (och den här gången inte av uppvärmt godis).

Det är skönt med snusk. Det är skönt med dubbeltydigeten i badhuset. Här är jag ingen. Och jag blir inte ren. Men bastuvarm.