Högstadiepersonerna

Jag har inte så mycket kontakt med mina gamla skolkamrater från högstadiet (undantaget fröken Ståhl). Kanske för att men hade mindre gemensamt med dem än med sina gymnasiepolers, eller för att man haft längre tid på sig att låta bli att ringa dem. Mycket har hänt sedan dess, och i bland undrar jag lite vad de egenligen pysslar med nuförtiden. Knäpper Klara fortfarande upp folks behåar när hon kramar dem? Kan Ellis fortfarande rapa sitt namn?

Dock är det ofrånkomligt att dra slutsatsen att man faktiskt INTE var vän med de flesta på skolan. Många av personligheterna man minns från den stora skara som inte ingick i ens eget lilla gäng skulla man inte drömma om att ringa, och somliga av dem skulle man nog inte ens ringa under pistolhot.

Det är också ett faktum att de personer jag inte fann värdiga mitt sällskap ofta tillhörde de "coola" som rökte och söp och åkte moppe. De som var mindre coola än en själv valde jag nog inte aktivt bort, det var nog snarare så att man inte tänkte på dem. Det är inte i första taget som du uppmärksammar en person som varken är snäll mot dig eller fäller spydiga kommentarer om din utstyrsel (Något som ofta fick till följd att man själv skrek något om den andres politiska preferenser, men mer om det senare).

Så här i efterhand tänker jag att de "coola" nog egentligen inte var så farliga. De funderade nog egentligen på samma saker som jag och var troligtvis även lika förvirrade. Dock tog eras förvirring sig uttryck i påstådda nazisympatier, öldrickande och rökande i stället för svart ögonsmink, vegentarianism och vänstervridna slagdängor(Lite hårddraget var detta de två läger skolan delade upp sig i). Vi svartsminkade vegetarianer klistrade nog på dem en hel del obehagliga egenskaper de inte hade egentligen då vi var precis lika fördomsfulla själva som vi alltid beskyllde dem för att vara. Kvinnofienlighet till exempel, men det är antagligen inget att ha dåligt samvete för eftersom de gjorde samma sak. Skillnaden låg dock i att i stället för att (som vi) spy ut gallan över en kopp te hemma hos någon på eftermiddagen, skrika det efter föremålet för ens obehag då de tog för stor plats på till exempel klassråden.

Slutligen lite highlights från det outtömliga persongalleriet som högstadiet innebar för mig.

Leguanen- Varför kallades han för leguanen egentligen. Han såg verkligen inte ut som en.

Fabian i 9F- Alla ville ha honom, ingen fick honom.

Ellis- Kunde rapa hela sitt namn. Alla tyckte det var imponerande att en tjej kunde det.

Emil W - Bråkstaken i min klass. Jag vägrade tro att han var snäll egentligen. Han var duktig på att rita lastbilar.

Markus J - Då Emil oftast inte sa nåt pratade Markus i stället. Det var honom jag bråkade med på klassråden.

My - Min stöttepelare och vapendragare under tre år.

Lukas Magnusson - Den Alternativa och Häftiga killen i årskursen över. Vi som gjorde anspråk på att vara annorlunda var kära i honom i stället för Fabian.

Kerstin - Var egentligen kille och hette Daniel. Han var inte transa. Han bara kallades för kerstin. Gick bygg på gymnasiet.

Kicki- Det ryktades att hon valde byggprogrammet på gymnasiet för att det gick så mycket killar där.