Foto: Emma Svensson, Rockfoto
Grafik: Ricky Tillblad
Vi har båda i dagarna bevistat årets superevent på Malmö Opera och Musikteater: Jesus Christ Superstar. Därför publicerar vi en uttömmande och totalt objektiv recension i två delar.
Kort Bakgrund: Jesus Christ Superstar är en av de första "rockoperorna" som slog igenom. Musiken är skriven av Andrew "Musikalhitler" Lloyd Webber och librettot är givetvis författat av hans ständige sidekick Tim Rice. Musikalen hade premiär på West end i London 1971 och blev en solklar klassiker. Malmöuppsättningen är i nyöversättning av allas vår Ola Salo (som också spelar huvudrollen), regin har givits av Ronny Danielsson och scenografin är påhittad av Lars Östbergh. En riktig supertrio med andra ord. Ola Salos inblandning har givit projektet en enorm publicitet och förlänat uppsättningen en stjärnglans som inte skådats på Operan sedan den gamla goda tiden då Björn och Benny huserade på bygget. Antagligen har det inte varit utsålt så till den milda grad sedan dess heller. Innan någon hann säga "glittertrikå" var biljetterna slut, vilket medförde att jag fick bevista en föreställning då Niklas Säwström axlade mantel och sandaler i huvudrollen i stället för Ola Salo. Min favoritkaraktär är dock Judas vilken även blev min favoritskådespelarinsats för kvällen.
Synopsis: Handlingen i korthet går ut på detta: Jesus predikar omgiven av lärjungar och en omvänd "glädjeflicka", blir förråden, tillfångatagen, grovt misshandlad och korsfäst, vilket sedermera förorsakar hans utdragna och mycket plågsamma död. För mer detaljerad återgivning av handlngen, se Bibeln.
Nu rakt över till åsikterna. Det var en strålande genomförd uppsättning. Dock var det en uppsättning som tarvar att Jesus är väldigt mycket rockstjärna, vilket måste vara ganska tungt om man är stand in. Scenografi och kostym var sådär moderna som man gör klassiska uppsättningar i bland. Med andra ord hade Jesus och hans gäng vanliga kläder. JCS är väl en av föreställningarna som mår riktigt bra av det. Det brukar bli lite pyamasparty-känsla annars. Fariséerna bar till och med höstens hetaste grej: Krossad sammet. Mycket trendigt. Annars var det kostymmässigt mycket exponerade sexpack, hippiereferenser och glittrande paljettrikåer. En salig blandning med andra ord. Mot all förmodan var den saliga, ganska inkonsekventa blandningen ganska tilltalande. Överraskningsmoment fungerar ju alltid.
Dock måste jag erkänna att jag blir lite matt av allt "falla på knä vid scenkanten och se svår ut" som huvudrollsinnehavarna ägnade sig åt. Det som jag har svårast för i hela föreställningen är dock karaktären Maria Magdalena. Inte skådespelerskan (Åsa Fång), hon gjorde en strålande insats. Det som är jobbigt är hur manuset framställer karaktären; platt och mähäig. Inte blir det bättre av att hennes Big Moment är den mest slätstrukna och ointressanta kompositionen i hela föreställningen. Kanske dessutom en av de tio ointressantaste och slätstruknaste balladsmörigheter i världen.
De inslag som verkade mest genomarbetade var själva slutet med korsfästelsen samt de stora showscenerna, bland dem min ständiga favorit: den när Jesus är hos Herodes, här gestaltad av Lars Humble. Han sportade dessutom kvällens klart spexigaste påklädningsdetalj, nämligen lårhöga gladiatorsandaler upphållna av strumpeband, småfräckt dolda under en hellång blå paljettsvid med höga slitsar.
Sammanfattningsvis var det en bra uppsättning som var scenografiskt för rolig för att jag skulle bli riktigt snyftig, utan tänkte mer på genomförandet. Det är alltid roligt med riktigt svulstiga föreställningar.
Avlutningsvis tror och hoppas jag att vårens stora trend blir paljettrikåer.
Kort Bakgrund: Jesus Christ Superstar är en av de första "rockoperorna" som slog igenom. Musiken är skriven av Andrew "Musikalhitler" Lloyd Webber och librettot är givetvis författat av hans ständige sidekick Tim Rice. Musikalen hade premiär på West end i London 1971 och blev en solklar klassiker. Malmöuppsättningen är i nyöversättning av allas vår Ola Salo (som också spelar huvudrollen), regin har givits av Ronny Danielsson och scenografin är påhittad av Lars Östbergh. En riktig supertrio med andra ord. Ola Salos inblandning har givit projektet en enorm publicitet och förlänat uppsättningen en stjärnglans som inte skådats på Operan sedan den gamla goda tiden då Björn och Benny huserade på bygget. Antagligen har det inte varit utsålt så till den milda grad sedan dess heller. Innan någon hann säga "glittertrikå" var biljetterna slut, vilket medförde att jag fick bevista en föreställning då Niklas Säwström axlade mantel och sandaler i huvudrollen i stället för Ola Salo. Min favoritkaraktär är dock Judas vilken även blev min favoritskådespelarinsats för kvällen.
Synopsis: Handlingen i korthet går ut på detta: Jesus predikar omgiven av lärjungar och en omvänd "glädjeflicka", blir förråden, tillfångatagen, grovt misshandlad och korsfäst, vilket sedermera förorsakar hans utdragna och mycket plågsamma död. För mer detaljerad återgivning av handlngen, se Bibeln.
Nu rakt över till åsikterna. Det var en strålande genomförd uppsättning. Dock var det en uppsättning som tarvar att Jesus är väldigt mycket rockstjärna, vilket måste vara ganska tungt om man är stand in. Scenografi och kostym var sådär moderna som man gör klassiska uppsättningar i bland. Med andra ord hade Jesus och hans gäng vanliga kläder. JCS är väl en av föreställningarna som mår riktigt bra av det. Det brukar bli lite pyamasparty-känsla annars. Fariséerna bar till och med höstens hetaste grej: Krossad sammet. Mycket trendigt. Annars var det kostymmässigt mycket exponerade sexpack, hippiereferenser och glittrande paljettrikåer. En salig blandning med andra ord. Mot all förmodan var den saliga, ganska inkonsekventa blandningen ganska tilltalande. Överraskningsmoment fungerar ju alltid.
Dock måste jag erkänna att jag blir lite matt av allt "falla på knä vid scenkanten och se svår ut" som huvudrollsinnehavarna ägnade sig åt. Det som jag har svårast för i hela föreställningen är dock karaktären Maria Magdalena. Inte skådespelerskan (Åsa Fång), hon gjorde en strålande insats. Det som är jobbigt är hur manuset framställer karaktären; platt och mähäig. Inte blir det bättre av att hennes Big Moment är den mest slätstrukna och ointressanta kompositionen i hela föreställningen. Kanske dessutom en av de tio ointressantaste och slätstruknaste balladsmörigheter i världen.
De inslag som verkade mest genomarbetade var själva slutet med korsfästelsen samt de stora showscenerna, bland dem min ständiga favorit: den när Jesus är hos Herodes, här gestaltad av Lars Humble. Han sportade dessutom kvällens klart spexigaste påklädningsdetalj, nämligen lårhöga gladiatorsandaler upphållna av strumpeband, småfräckt dolda under en hellång blå paljettsvid med höga slitsar.
Sammanfattningsvis var det en bra uppsättning som var scenografiskt för rolig för att jag skulle bli riktigt snyftig, utan tänkte mer på genomförandet. Det är alltid roligt med riktigt svulstiga föreställningar.
Avlutningsvis tror och hoppas jag att vårens stora trend blir paljettrikåer.
4 comments:
Niklas Säwström är fantastiskt duktig. Själv tycker jag att han sjunger väldigt mycket bättre än Ola, och passar rollen lite bättre. Men det kan bero på att jag känner niklas.. hehe. Men för övrigt har Ola gjort ett riktigt bra jobb när det gäller översättningen och allt det där.
Om det inte framgick så tyckte jag också att Herr Säwström gjorde en fantastisk insats. Ett enastående hantverk (om man får uttrycka det så..) både röstmässigt och dramatikmässigt. Jag mer tyckte att det kändes lite som om Salo hade anpassat rollen i produktionen rätt så mycket efter sig själv, vilket var lite synd.
Visst var han bra, visste ni att han var sångare i ett grymt rockband för ett tag sen? Silver Phantoms tror jag dom hette.
Coolt!
Post a Comment