Herre Jisses! del 2: Salle stämmer in

Foto: Malin Aronsson

Med Johannas fantastiskt kärnfulla sammanfattning av föreställningens upplägg och genomförande kan jag hänge mig att att enbart meddela precis vad jag tycker om Jesus Christ Superstar! Såklart älskade jag föreställningen, det går inte att göra något annat när musik, scenografi och rollbesättning är som tagna ur mitt eget ihopdrömda idéskafferi.

Generellt är kostymerna tidlösa så till vida att den icke enhetliga designen gör att historien kan utspela sig lite var och när som helst. En detalj jag gillar, den krossade sammeten till trots, är att prästerskapet bär kjol och sandaler nedtill men skjorta och slips upptill, alltihopa toppat med en prålig tårthatt. Tyvärr förstår jag aldrig riktigt varför Maria Magdalenas utseende är så utstuderat 70-tals hippieigt när ingen annan karaktär är så lätt att placera i en specifik tidsålder. Titta bara på Pontious Pilatus och hans vakter. Till en början är de klassiska med mantlar och plymer, men en närmare titt avslöjar att deras kängor och bröstsköldar lika gärna hade kunnat skådas hos dagens lagens ordningsmän. Min favoritgrej är att Pontius Pilatus mantel knäpps ihop med likadana knäppen som jag knäpper avbärarbältet på min ryggsäck med.

Vad gäller Maria Magdalenas väna rollgestalt får man kanske ändå tillstå att den speglar den kristna berättelsen där männen styr och ställer och kvinnorna turas om att vara madonnor och horor. Hade inte Andrew L Webber varit en sådan musikalhitler, eller kanske just därför, hade jag i smyg längtat efter en JCS-uppsättning med den manliga rollerna sjungna av kvinnor.

Jesus Christ Superstar på Operan i Malmö är glitter, glamour och stora penseldrag i känsloregistret. Mig bekommer det inte nämnvärt att skådespelarna envisas med att falla till knä på scenkanten, kanhända beror det på att jag satt två rader ifrån dem vilket gav mig chansen att se varenda por, varenda svettdroppe, varenda hårstrå på de nakna bringorna. Allt ackompanjerat av symfoniorkestern från scenen bakre regioner, jag saknar lite att se dem lite mer, men är väldgt nöjd över att de på ett helt fantastiskt sätt låter fullkomligt omodernt. De fångar helt enkelt samma känsla som finns på en av de äldre inspelningarna som jag råkar ha på Lp.

Det finns så många fascinerande detaljer! Slakteribänkarna i templet, den obehagliga tiggardansen, rullstolsdansen till Herodes låt!

Min favoritkaraktär är också Judas av samma anledning som jag gillar Snape i Harry Potter. Detta av den enkla anledningen att han är den enda som har någon form av komplexitet, möjligen tyder Pontius Pilatus beslutsångest på detta, annars goda och onda strikt åtskiljda. Det är enkelt och ett klassiskt grepp, men tyvärr ointressant i länden.

Nu ska jag inte tjata mer - men låt oss alla glittra mer!