Årets sista trendanalys signerad Salle och Johanne

Johanna säger:

jag trodde att det var nån gammal utklädningspryl men det låter ju fint på riktigt

sally säger:

nänä detta är Fasjon

Johanna säger:

wowowowow

Johanna säger:

fasjon är fint

sally säger:

fasjon är min pasjon

Johanna säger:

ja its not a sajdwalk det är en kattwalk

sally säger:

exakt!

Käre Marcel...

Det faktum att vi inte kan förhålla oss till vår tillvaro i nuet utan endast retrospektivt är aldrig så smärtsamt uppenbart som när det ska bli nytt år.

Löka kan man göra i graven?

Jag har så himla svårt att begripa att det är jullov. Jag tror liksom att det bara är att återvända till årorna efter en veckas semester. Jag kan som vanligt inte sova. Inte ens på förmiddagarna. Jag sitter och plitar som en gammal uggla framför datorn hela dagarna. Jag förutsätter automatiskt att det är måndag trots att det i själva verket är söndag. Jag äter inga mysiga latfrukostar utan vanlig gammal havregrynsgröt. Då är det tur att man har vänner som är hemma, som inte är hemma i vanliga fall, för då fattar man i alla fall nästan att det är något speciellt. Man kan gå hem till Sally och dricka te när man har varit hos tandläkaren. Man kan sitta i ena soffhörnan och ha Carina i den andra och filosofera lite frampå nattkröken. Man kan tänka att det blir jul och nyår trots att universitetets hösttermin slutar i mitten av januari.

Om min far ingenjören

Man kan ibland tro att min pappa är sockerbagare. Men han har löst elektro på LTH. Anledningen till förvirring är denna:

(med en hjälpande kristyr- och mandelmasseknådarhand från resten av familjen)

Resten av julhelgen kommer ägnas åt att hitta lite barn som vi kan imponera på.

Julpsykosen är inledd

Skåne är täck av en övermodig mängd snö. Ibland lossnar det stora istappar och dunsar ner på car-porten. Jullovet slår till i hela kroppen och hjärnan, som en slags chock. Bara man stiger över tröskeln ökar sömnbehovet expontentiellt, alla uppgifter som inte har med att stoppa i sig en liten smörgås, ett par kolor, en kopp glögg eller en middag känns totalt övermäktigt. Den enda litteraturen som känns aktuell, och ändå som ett slags åtagande, är Harry Potter (jag tar vid där jag slutade för ca 5 år sedan, nämligen på fjärde boken). Tack vare Peter Jöbacks tevesända julkonsert och en bunte välorgansierade handlingslistor lägrar sig såsmåning jullugnet över hela familjen. Pappa konstruerar muminhuset i pepparkaksdeg. Systrarna varvar youtubeklippen med tryffelmakande och mamma håller sig tämligen lugn så länge hon får stanna vid de krulliga presentsnörena i källaren.

Ett ganska mesigt men gott recept

Mellanmål kan vara skillnaden mellan liv och död. När allt som måste ätas känns för stabbigt och allt som är drickbart inte är tillräckligt mättande är hälften fruktyoghurt + hälften mjölk i ett glas med sked som rör om Grejen!

Dagens insikt

Jag vill inte bli vuxen.

Toppat med en episk bakfylla som får mig att framstå som en misslyckad hund.

There is still hope in hopenhagen?

Kom igen nudå Bella Center. Kom till skott för sjutton gubbar!!

Så går en dag, eller 3, 5 år, ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

När nästan decennium börjar ska också en omdefinition av mig själv äga rum. När nästa decennium börjar ska tre personer som jag delat personligt utrymme med, vars matlådor jag sneglat ner i och vars vokabulär jag känner utan och innan ge sig ut i den stora världen utanför Linköpings stadsgräns.

Det här gäller inte bara, eller två. Utan tre människor som från den tid då jag på stapplande diftongben tog mina första steg på den östgötska marken in i den pseudovuxenvärld som studentlivet är tills idag. Idag. Och alla timmar alla dagar däremellan. Har rört sig genom samma rum och samma kretsar. Har hört allt som har hänt. Har deltagit på mikroskopiskt avstånd.

Ni har lärt mig mycket om mod och rädslor. Om ironi och omtanke. Om vad som skiljer oss åt och inte. Om alldeles vardaglig storslagen vänskap.

Att forma om. Stöpa nytt. Hitta nya vägar. Allt det där hör till i livet. Men det här känns lite som Romarrikets upplösning. Det som varit vardag och fest ska nu bli Skype och vykort. Och att skriva såna här inlägg kan inte bli annat än svultsigt sentimentalt, men så måste det vara. För det som en gång tagit slut kommer aldrig mer igen. Och hur liten världen än är i Universum så är nästan alla avstånd större än de 15 minuter som ätit sig in som defaultvärde i min ryggrad.

Vad är grejen med margarin?

Hösten verkade osedvanligt lång och det dröjde ända tills för ett par veckor sedan innan jag insåg varför. Det låg ett paket margarin i kylen.

När man smälter margarin luktar det. Jag vet inte. Jolmigt. Tungt på ett dåligt sätt. Det enda jag kan tänka på är det mest traumatiserade studiebesöket jag någonsin gjort. Jag var 9 år och hela klassen tågade runt på Alba Margarinfabrik i Dalby. Luften bestod i princip av flytande margarin.

Hur kan någon enda människa som har en tia att lägga på livskvalitet välja margarin före smör?

Häromdagen stekte jag auberginskivor i smör, eftersom all olja var slut och det var så fantastiskt gott. Det såg så gott ut när smöret smälte och fräste och antog en gyllenbrun färg. Det luktade så gott ur pannan. Hösten var avklarad och nu är snön här.

En nobel nos

Hur har vi kunnat undvika att näsblogga Herta Müller, som jag utan att ha läst något av och vars tacktal jag missade till förmån för halvdan livepop ändå är lite smygkär i. Jag lämnar åt litteraturvetaren att förklara varför..?

Dagens citat: Hjalmar Bergman

Snälla gossar dricka aldrig punsch.

Saker man kan göra annars

Komponera en fruktsallad.

Pussas.

Vara bakis.

Fotografera en rauk.

Prata med en charmerande dam.

Trösta en katt.

Skaffa en ny vän.

Vad är grejen med att ragga på franska?

Härom dagen då jag i godan ro stod och synade hyllan "Fiction in English" på Stadsbiblioteket kom en herre i övre medelåldern fram och tilltalade mig. På franska. Jag svarade artigt på min något knaggliga franska. Han fortsatte då med att föreslå att vi skulle ta en kopp kaffe. Jag avböjde vänligt men bestämt (fortfarande på franska, vilket jag är ganska stolt över), varpå han gav mig komplimanger för mitt utseende och önskade mig en god jul och ett gott nytt år. Det remarkabla i situationen är att detta är andra gången i år någon utan insyn i mina språkkunskaper stöter på mig på franska då jag befinner mig i Sverige i sammanhang som inte är direkt franskspråkiga till exempel på bibliotek vid engelskspråkiga hyllan och på väg till tunnelbana. Vad drar man för slutsatser av detta?

• Mitt utseende är mer tilltalande för fransoser än för andra nationaliteter?
• Fransoser drar sig inte för att stöta på okända unga damer lite hipp som happ?
• Jag ser ut att ha goda kunskaper i franska (av vilket vi automatiskt kan dra slutsatsen att det berömda skenet ofta bedrar)?
• Biblioteket är ett bra ställe att träffa nya människor på?

Fler förslag?

Finnes(julklappar, fina)

På lördag uppmanar jag alla att inspireras av den glada familjen på flyern ovan och hänge sig åt skamlös shopping av tygkassar, toviga broscher, pråliga örhängen osv!

Tankar kring tampongminnet

Ibland tror jag att tiden, rummet, minnet och medvetandet kröker sig väldigt snävt precis innan hyllan med intimhygien. För jag lyckas på riktigt aldrig komma ihåg att köpa tamponger.

Dagbok från en stulen cykel: Vernissagen

21 november kunde Sally stryka ytterligare en punkt från "saker jag ska göra innan jag fyller trettio/femtio/får barn/blir pensionär/tar examen/dör"-listan, nämligen "ha vernissage för en egen utställning". Albumet "Dagbok från en stulen cykel" hängdes upp på stafettväggen på Galleri Skådebanan vilket tarvade ett firande av rang. Lyckligtvis

befann jag mig i Linköping och kunde övervara denna historiska händelse. Eftersom Oscar inte orkade släpa med en kamera ända till Trädgårdsföreningen (jag vill inte spekulera i varför, men jag kan tänka mig att anledningen var alkoholrelaterad) utnämndes jag raskt till hovfotograf.

Vi började med att noggrannt välja ut en utstyrsel till Sally. Vi tänkte avslappnat men ändå artsy-fartsy. Det blev ganska bra.

Galleriet bjöd på glögg. Sally var bara lite nervös.

Först tittade några okända människor i albumet. Bland annat denne herre.

Sedan dök det upp några bekanta ansikten och Sally kunde pusta ut.

Alla som är något var där.

Mannen i mitten invigningstalade för utställningen, men han skulle prata så mycket om Sally utan om den andra utställaren som tydligen var huvudattraktionen. Fast till slut pratade han ändå mest om sig själv.

Man blir väldigt hungrig av att titta på konst. Därför avslutade vi med en nästan lika tröttande maratonfika i kyrkomiljö på Stadsmissionen. Oscar verkade ha repat sig lite.

Observera bakgrunden; man kunde fortsätta titta på konst om man ville. Annars kunde man titta på Emma, som var himla söt.

Från vänster: kaffe, persikopaj, Svens kamera, kaffe, kaffe, chokladkaka, kaffe, te, kolasnitt, ostmacka med kokostopp, apelsinmoussetårta och mera kaffe.

"Dagbok från en stulen cykel" hänger på Galleri Skådebanan till efter jul någon gång.

Röda reflektioner

Rödvin och rött läppstift utgör inte en smickrande kombination runt halv två på morgonen.

Det var en gång...

I går promenerade jag hem och tog genvägen över kyrkogården. Jag gick där och kände mig så utmärkt nöjd med att jag kommit på att jag kan ta den vägen eftersom den är både trevligare och kortare än den över sjukhuset. Sedan kom jag på att ALLA (eller i alla fall sju av tio) spökhistorier som berättades när jag var liten började med att det var en flicka eller pojke som brukade ta genvägen hem över kyrkogården och sedan hände NÅGOT HEMSKT! Jäklar....

Framtiden får utvisa hur mycket verklighetsförankring som fanns i spökhistorierna.

Dagens

idag har jag skrivit en algoritm och nu ska jag på klubb din mamma med min mamma!

Vad är grejen med vanliga svenssons?

Det här med att i debatter på alla samhällsnivåer dra till med argumentet att med alla vanliga svenssons tycker si eller så är faktiskt vansinnigt uttjatat. Och vem har tillgång till all den här mystiska svenssonsinformationen egentigen? Och var kommer den isåfall ifrån?

Gubbväldets yttersta utpost

Han har grågrönbeige kavaj. Skjorta. Slips. Bister uppsyn. Glasögon. Flint, åtminstone begynnande. Alla vet att det han talar om är av största vikt. Och det är av ännu större vikt att han inte har bikiniöverdel, eller blont hårsvall eller ens samma attribut som ovan men med bröst under blusen och hormoner som rör sig i cykler genom kroppen.

"Det ser man ju på honom att han är en riktig meteorolog" kan man säga när han - tack och lov- uppenbarar sig efter public service-nyheterna och levererar molnbankar, nederbörd av diverse karaktärer och fronter hit och dit.

Jag vet inte om det säger mer om könsnormer eller om hur viktig morgondagens väderlek är? Men sinnebilden för en true och dedikerad meteorolog vars prognoser man kan lita på har helt klart snopp.

En annan dag

• I bland ringer jag till Langens telefon bara för att få höra det bedårande snörvlet precis när hennes mobilsvar sätter igång.
• Min panna är flottig. Jag kan inte avgöra om det är mina talgkörtlar som överpresterar eller om jag stod för nära spisen när jag lagade middag.
• Tre av fyra krukväxter har avlidit. En har gått i vinterdvala.
• Även min hjärna verkar ha gått i vinterdvala.