Dagens åkomma

Jag vaknade med huvudvärk som vägrade släppa, trots otaliga glas vatten, och höll i sig hela dagen. Fram emot kvällen serverade Karin kaffe på maten. Som genom ett trollslag försvann ondskan och jag diagnosticerade mig själv med världens tantigaste åkomma: Kaffehuvudvärk.

Fy.

Istället för musik: förvirring

Igår var allt en röra. Jag var två timmar före, sedan en hel månad i förväg för att bli 2o minuter sen och tusen busshållplatser för långt borta. En trevlig kväll och en slapp lördag senare. Smältväder. Vårhår. Chips, sällskap och film. Ändå är allt bara ett stort äh.

äh
äh.

Istället för förvirring: äh.

Göra

Så länge jag kan minnas har jag haft apmycket att göra. Ungefär hela tiden. Plötsligt en dag är det inte så längre. Den största anledningen till detta är att delkursen jag läser nu är ett belastningsmässigt skämt. Jag har därför spenderat ganska mycket tid åt att skämmas för att jag inte har något att göra i skolan, tills jag insåg hur dumt detta var. I stället för att skämmas väljer jag att se det som att universum på något sätt kompenserar mig för det senaste uteblivna jullovet, samt två bortjobbade somrar.

Acceptans

Det här med snö blir lite vad man gör det till.

Projekt: Gubbfri månad

Snart ska jag skriva något roligt och kreativt, hade jag tänkt. Men först ska jag berätta om att jag har bestämt mig för att ta en gubbfri månad. Det kommer att innebära att jag under Mars endast läser verk av kvinnliga författare. Detta eftersom jag har utvecklat en oförmåga att se förbi gubbighet (eventuellt på grund av överexponering för dito) och bara ser fel och fult. Kommer detta att resultera i att jag aldrig mer vill läsa manliga författare, eller att jag kommer att inse att all litteratur egentligen tampas med samma problem och bli allergisk mot gummighet i stället?Jag har tjuvstartat med Juli Zeh och kommer givetvis att rapportera om hur projektet fortskrider, samt vad det får för resultat.

Dagens accessoir

Miri har identifierat ytterligare en oumbärlig detalj att matcha fittparfymen med.

Dagens ord

Titeln tilldelas den här gudsförgätna onsdagen det fantastiska lilla ordet Halleda för dess användbarhet i sammanhang där Man tar sig för pannan eller Hur ska detta sluta känns för långa som omständiga och en aning för pessimisitska.

För en bättre mittiveckandag

Lou Reed i tweed.

Om att förvandla sig och förvandla sig igen

Jag är så trött på känslan av att många killar man pratar med bli personligt förorättade av att diskutera jämlikhet.

Det handlar ju inte om era personligheter eller er som personer. Det handlar om det stora system som alla människor ständigt inordnar sig i.

Och precis som så många andra stora, tungrodda system som behöver förändras krävs det en massa motsträviga individer som ifrågasätter vad de sysslar med. Varför de har vissa åsikter. Varför vissa saker verkar helt självklara. Varför man har vissa rättigheter. Och är ni inte beredda att göra det kommer vi stå och stampa för evigt.

Utan självkritik kommer vi aldrig komma någon ny stans.

Dagens utbildningsgnäll

Alla kan inte bli civilingenjörer, men i bland får jag känslan av att någon någonstans som finansierar svenska universitetsutbildningar helst skulle vilja det. När jag studerade på tekniska högskolan hade jag åtminstone 20 lärarledda timmar (Undervisningstimmar är också övningar. Doktorander är också lärare) i veckan. Sedan jag började studera humanistiska ämnen har antalet sådana krympt radikalt. Det rör sig om 6-10 timmar. Jag ägnar mig fortfarande åt studier på grundnivå, men på helt andra premisser. Är det underföstårtt att språk/litteratur/kulturämnen är lättare att tillgodogöra sig på egen hand. Har institutionen inte tillräckligt med pengar för att avlöna lärarna? Vill man hålla sig väl med lata studenter? Det känns så fel. Fler föreläsningar, seminarier och övningar hade inte hindrat mig från att tillgodogöra mig det mått av självstudier man ändå måste utföra. Jag har ingenting emot självstudier, men borde inte alla studenter på grundnivå ha samma villkor?

Enligt Lunds Universitets hemsida finansieras grundutbildningarna "via ett statligt tilldelningssystem som innebär att universitetet får betalt per helårsstudent och studieprestation". Ett system vars teoretiska rättvisa är odiskutabelt. Varje student får lika mycket pengar. I praktiken innebär det dock att de institutioner där årsklasserna är stora, som Tekniska högskolan där man tar in runt ett hundra studenter per sektion varje år till slut får avsevärt mycket mer pengar än de små institutionerna där man tar in mellan tjugo och trettio studenter per ämne, vilket bland annat innebär färre undervisningstimmar. Är ett ämne verkligen svårare eller viktigare för att fler studerar det? Eller är det så enkelt att teknologer är dumma, enkelspåriga personer som är helt auktoritetsberoende för att kunna tillgodogöra sig någon som helst kunskaper (och varför har de i så fall sådana hysteriska ingångslöner?). Jag tror inte att dt är teknologerna det är fel på. Jag tror att det är ruttet någon annan stans.

Brasklapp: Ja, jag förstår att jag har tur som bor i Sverige och kan låna pengar förmånligt för att gratis och på heltid osv. kunna studera något jag brinner för. Jag har helt enkelt bara problem med värderingen av olika ämnen, som inte borde vara ekonomisk, men i praktiken är det.

Edit: Det har kommit till min kännedom att universiteten får mer än dubbelt så mycket pengar för tekfakkurserna som får dito på filfak. Som sagt. Ekonomisk värdering av ämnen.

Dagens samförstånd

Precis samtdigit börjar jag och systern prata med varandra på msn:

Ellen säger (19:49):
osguuld
sally säger (19:49):
OSGULD!!!
JAAAAAA
:D:D:D
Ellen säger (19:49):
hahaha
sally säger (19:49):
haha
Ellen säger (19:50):
åh så fint
sally säger (19:50):
jag var tvungen att fälla en tår
så fantastiskt
Ellen säger (19:50):
jag med
sally säger (19:50):
hahaha

Dagny Lundborgs efterträdare

Mitt emot SF-biografen, på den lilla gatstumpen mellan Botulfsplatsen och Mårtenstorget i Lund finns en fantastisk liten hattaffär som drivs av en charmerande dam. Ingen borde köpa sina huvudbodnader någon annan stans än just här. Kassaapparaten är extremt gammal, den tar inte kort och man måste skriva in allting för hand i den. Hattarna hänger prydligt på hatthängare och när man köper baskrar plockas de fram ur runda askar med silkespapper och provas ut under stort engagemang. I dag hade jag anledning att besöka butiken eftersom jag i slarvade bort min basker i torsdags efter ett par glas (för mycket...) bubbel. Det var precis lika fint som vanligt. Jag och ägarinnan pratade om vilket idealiskt plagg baskern är och att det kan vara rätt stor skillnad på mängden tyg, trots att de har samma storlek vilket gör väljandet av rätt basker till en liten vetenskap. Sedan berättade hon att hon hade fått en röd ros eftersom det var någon slags hjärtochlunguppmärksamhetsdag, vilket var bra, för den passade så fint i skyltfönstret. Jag undrar så vad som ska hända när hon inte orkar driva butiken. Tanken på att den kommer att slå igen och ge plats åt ytterligare en konform inredningsbutik smärtar mig djupt, så jag uppmuntrar envar att besöka denna institution så länge den finns kvar.

Sallys klyshiga partiprogram

Kanske handlar kärnan av alla diskussioner om att jag helst vill ge fantasi och mod till mänskligheten.

Tillskansa det hur ni vill.

Och använd det närhelst ni behöver det. Hur ofta som helst.

Fantasi för era vansinniga idéer era vidlyftiga drömmar ert kladd i kanten på anteckningsblocket era fotografier era nya vantar era hårfärger era hemliga dagboksinlägg era möbleringar era matlådor era vägar till skolan era musikplinkningar era blandband era helgplaner era kärleksförklaringar era danssteg era sätt att inleda konversationer era skämt era leenden i ögonen era val av godis era resmål era smsförkortningar era framtidsplaner era studieval era familjekonstellationer era kärleksrelationer era improvisationer

Modigheterna är väl bara en naturlig följd av detta. Ni förstår ju själva.

edit: Alltså det här är rätt fånigt. Men johanna säger att man får vara det.

Vad är grejen med att klaga på SJ?

Gott folk.
Nu får ni ge er!

Som vädret är nu är det ingen som förväntar sig att kunna flyga flygplan eller åka bil på samma premisser som en solig vårdag. Men med tåget är det tydligen så att vädrets makter inte gäller? Det finns tydligen inga ursäkter för ett överbelastat tågnät att leverera försenade avgångar?

Jag tycker ni kan förflytta er mellan destinationer medelst apostlahästarna istället [punkt och godnatt]

Sally försöker sig på slöjdebatten litegrann

Det här med huvudbonader i anknytning till en viss religion eller livsåskådning är ett ämne som är mer infekterat än någonsin. Förbjuda eller inte. Ja, ni vet.

Det mest logiska borde väl vara att göra det otillåtet att tvinga någon annan att bära tygsjok de inte vill ha på sig?

Vad är grejen med Murakami?

För något år sedan uppstod en enorm hajp kring den japanske författaren Haruki Murakami. "Fågeln som vrider upp världen" var plötsligt oerhört populär, tokhyllades på allsköns bloggar och sura kultursidor kunde till och med tillstå att det var intressanta existentiella inslag. Jag hade läst en av hans andra romaner; Norwegian Wood, på gymnasiet och hade för mig att jag tyckte om den, åtminstone vissa delar. Så för ett par månader sedan tänkte jag att nu skulle jag också uppslukas av denne blide asiat. Jag hade ju läst om hans fantastiska världar och spröda personskildringar och jag hade till och med läst en samling med noveller som legat till grund för en del av hans romaner och gillat många av hans idéer. Visserligen fanns det ett vagt minne av smått pinsamma sexskildringar, men det tänkte jag att man nog skulle kunna bortse från.

Varningslamporna borde ja ha börja blinka redan vid vetskapen om de existentiella inslagen. För hur könlöst man än påstår att existentiella problem är innebär det i litteraturen ändå alltid krisande gubbar eller krisande unga män. Mycket riktigt. Norweigan Wood: Vilsen universitetsgrabb ligger med äldre kvinna för att hitta sig själv. Kafka på stranden: Vilsen ung grabb rymmer hemifrån för att hitta sig själv. Fågeln som vrider upp världen: Ung man vet inte vad han ska göra med sitt liv. Hans fru sticker och han sätter sig på botten av en brunn för att hitta sig själv. Ungefär. Detta kryddas med mer eller mindre surrealistiska inslag; i bland med karaktär av magisk realism; en genre som annars anses lite kvasilitterär. Men eftersom detta handlar om mäns existentiella problem är det plötsligt okej och spännande. För mig ursäktar den spännande surrealismen inte det hejdlösa navelskåderiet. Jag blir bara fruktansvärt provocerad.

Vad som får min milda irritation att övergå i något som snarast liknar okontrollerad ilska efter ungefär tvåhundra sidor i Fågeln som vrider upp världen är hur han tecknar sin fiktiva värld. Alla kvinnor är sköra och eteriska och står i närmare kontakt med de andliga världen än män och har de inte det så är de blyga och sköra och lite trasiga och måste tas om hand av de stackars identitetssökande männen som egentligen kanske mest hade behövt lipa lite själva. Kvinnorna finns liksom mest, oavsett om de är blyga eller eteriska mest till för att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv. Det verkar liksom som om Murakami inte bryr sig så mycket om vad som händer med kvinnorna kring hvudpersonen. (Naturligtvis är de förekommande gamla gubbarna visa och excentriska och har också en vägledande funktion.)

Jag kan inte heller se det vackra i skildringarna av varesig personer eller miljöer. Murakami kan förmedla en känsla av stillhet och av att verkligheten liksom inte passar ihop med sig själv, men specillt vackert är det inte. det är mest kallt konstaterande. Det är bara ryggar och bröstvårtor och nyduschat könshår in absurdum på ett sätt jag skulle vilja beskriva på ett giftigare sätt än gubbsjukt, men jag kommer inte på ett bättre ord. Och det tunna sköra och fladdriga är nästan uteslutande de kvinnliga karaktärernas kläder. Gubbsjukan stannar tyvärr inte vid personbeskrivningarna. Detförekommer en hel del sex också, oftast av den enkla anledningen att det verkar ingå i huvudkaraktärernas existentiella sökande. Vilket naturligtvis gör kvinnan till den passiva parten. Hon ska helt enkelt mest vara vacker och oemotståndlig och ha en söt liten sommarklänning på sig så att huvudkaraktären ska ha sex med henne varesig han vill eller inte.

Det känns helt enkelt lite naivt, fast inte det bra och livsnödvändigt naiva utan bara det ignoranta naiva, att gilla Murakamis romaner. Jag vill ju liksom att man ska se igenom den knasiga surrealismen och det existetiella utforskandet efetrsom det senare slår över i navelskåderi och det förra mest känns som en ursäkt för att peta in så mycket snyftiga sexscener som möjligt. (Gärna i någonslags metafysiskt drömscenario också.) Kanske har jag det motsatta problemet. Jag ser inte förbi dessa uttryck av gravt Herman Hesse/ Sigmund Freud/ Friedrich Nietzsche-komplex. Jag ser inte det sköra och vackra och fascinerande surrealistiska. Jag ser bara en värld där strukturer som inte borde finnas plötsligt har okej-stämplats då de har förklätts med lite spännande litterära grepp. Jag ser en värld jag inte på några villkor vill leva i. Inte ens i sjuhundra sidor på låtsas.

Goddag, Ers Pomerans

När allt är måndagstråkigt och man har en skrynklig pomerans i kylen kan man istället för att läsa om folks inställning till risker eller gå på seminarier som blev inställda laga vegetariska cevapcici.

Själva cevapcicin gjorde jag ungefär som typ falafel, men med paprikapulver, vitlök, spiskummin och lite koriander i smeten. Och rivet pomeransskal såklar! Sen panerade jag och stekte bollarna som jag hade rullat i smör och olivolja.

Till detta gjorde jag klyftpotatis samt rödbetsskivor gratinerade med fetaost som fick samsas i samma ugnsform. En burk ajvar gjorde sällskap, samt en slags kräm fräsch-historia med pomeransskal och dito saft, vitlök, salt och en decimeter riven gurka. Till alltihopa fick några pomeranssaftindränkta salladsblad hänga med. Och gissa vilken typ av citrus jag pressade i vattnet?

(nu kan man ju tro att den himla pomerensen är oumbärlig, det är lögn. Jag köpte den bara för att jag läst om dom på Taffel. Det går säkert lika bra med citron. Eller ugly. Eller vad man vill)

Inspirationslös notering ang. måndag

Snötäcket är tjockare än någonsin. Min regression har nått Belle&Sebastianstadiet. Är inte vintern slut snart? Eller kan det inte åtminstone bli fredag snart?

Dagens soundtrack: She's losing it