Årets sista trendanalys signerad Salle och Johanne

Johanna säger:

jag trodde att det var nån gammal utklädningspryl men det låter ju fint på riktigt

sally säger:

nänä detta är Fasjon

Johanna säger:

wowowowow

Johanna säger:

fasjon är fint

sally säger:

fasjon är min pasjon

Johanna säger:

ja its not a sajdwalk det är en kattwalk

sally säger:

exakt!

Käre Marcel...

Det faktum att vi inte kan förhålla oss till vår tillvaro i nuet utan endast retrospektivt är aldrig så smärtsamt uppenbart som när det ska bli nytt år.

Löka kan man göra i graven?

Jag har så himla svårt att begripa att det är jullov. Jag tror liksom att det bara är att återvända till årorna efter en veckas semester. Jag kan som vanligt inte sova. Inte ens på förmiddagarna. Jag sitter och plitar som en gammal uggla framför datorn hela dagarna. Jag förutsätter automatiskt att det är måndag trots att det i själva verket är söndag. Jag äter inga mysiga latfrukostar utan vanlig gammal havregrynsgröt. Då är det tur att man har vänner som är hemma, som inte är hemma i vanliga fall, för då fattar man i alla fall nästan att det är något speciellt. Man kan gå hem till Sally och dricka te när man har varit hos tandläkaren. Man kan sitta i ena soffhörnan och ha Carina i den andra och filosofera lite frampå nattkröken. Man kan tänka att det blir jul och nyår trots att universitetets hösttermin slutar i mitten av januari.

Om min far ingenjören

Man kan ibland tro att min pappa är sockerbagare. Men han har löst elektro på LTH. Anledningen till förvirring är denna:

(med en hjälpande kristyr- och mandelmasseknådarhand från resten av familjen)

Resten av julhelgen kommer ägnas åt att hitta lite barn som vi kan imponera på.

Julpsykosen är inledd

Skåne är täck av en övermodig mängd snö. Ibland lossnar det stora istappar och dunsar ner på car-porten. Jullovet slår till i hela kroppen och hjärnan, som en slags chock. Bara man stiger över tröskeln ökar sömnbehovet expontentiellt, alla uppgifter som inte har med att stoppa i sig en liten smörgås, ett par kolor, en kopp glögg eller en middag känns totalt övermäktigt. Den enda litteraturen som känns aktuell, och ändå som ett slags åtagande, är Harry Potter (jag tar vid där jag slutade för ca 5 år sedan, nämligen på fjärde boken). Tack vare Peter Jöbacks tevesända julkonsert och en bunte välorgansierade handlingslistor lägrar sig såsmåning jullugnet över hela familjen. Pappa konstruerar muminhuset i pepparkaksdeg. Systrarna varvar youtubeklippen med tryffelmakande och mamma håller sig tämligen lugn så länge hon får stanna vid de krulliga presentsnörena i källaren.

Ett ganska mesigt men gott recept

Mellanmål kan vara skillnaden mellan liv och död. När allt som måste ätas känns för stabbigt och allt som är drickbart inte är tillräckligt mättande är hälften fruktyoghurt + hälften mjölk i ett glas med sked som rör om Grejen!

Dagens insikt

Jag vill inte bli vuxen.

Toppat med en episk bakfylla som får mig att framstå som en misslyckad hund.

There is still hope in hopenhagen?

Kom igen nudå Bella Center. Kom till skott för sjutton gubbar!!

Så går en dag, eller 3, 5 år, ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

När nästan decennium börjar ska också en omdefinition av mig själv äga rum. När nästa decennium börjar ska tre personer som jag delat personligt utrymme med, vars matlådor jag sneglat ner i och vars vokabulär jag känner utan och innan ge sig ut i den stora världen utanför Linköpings stadsgräns.

Det här gäller inte bara, eller två. Utan tre människor som från den tid då jag på stapplande diftongben tog mina första steg på den östgötska marken in i den pseudovuxenvärld som studentlivet är tills idag. Idag. Och alla timmar alla dagar däremellan. Har rört sig genom samma rum och samma kretsar. Har hört allt som har hänt. Har deltagit på mikroskopiskt avstånd.

Ni har lärt mig mycket om mod och rädslor. Om ironi och omtanke. Om vad som skiljer oss åt och inte. Om alldeles vardaglig storslagen vänskap.

Att forma om. Stöpa nytt. Hitta nya vägar. Allt det där hör till i livet. Men det här känns lite som Romarrikets upplösning. Det som varit vardag och fest ska nu bli Skype och vykort. Och att skriva såna här inlägg kan inte bli annat än svultsigt sentimentalt, men så måste det vara. För det som en gång tagit slut kommer aldrig mer igen. Och hur liten världen än är i Universum så är nästan alla avstånd större än de 15 minuter som ätit sig in som defaultvärde i min ryggrad.

Vad är grejen med margarin?

Hösten verkade osedvanligt lång och det dröjde ända tills för ett par veckor sedan innan jag insåg varför. Det låg ett paket margarin i kylen.

När man smälter margarin luktar det. Jag vet inte. Jolmigt. Tungt på ett dåligt sätt. Det enda jag kan tänka på är det mest traumatiserade studiebesöket jag någonsin gjort. Jag var 9 år och hela klassen tågade runt på Alba Margarinfabrik i Dalby. Luften bestod i princip av flytande margarin.

Hur kan någon enda människa som har en tia att lägga på livskvalitet välja margarin före smör?

Häromdagen stekte jag auberginskivor i smör, eftersom all olja var slut och det var så fantastiskt gott. Det såg så gott ut när smöret smälte och fräste och antog en gyllenbrun färg. Det luktade så gott ur pannan. Hösten var avklarad och nu är snön här.

En nobel nos

Hur har vi kunnat undvika att näsblogga Herta Müller, som jag utan att ha läst något av och vars tacktal jag missade till förmån för halvdan livepop ändå är lite smygkär i. Jag lämnar åt litteraturvetaren att förklara varför..?

Dagens citat: Hjalmar Bergman

Snälla gossar dricka aldrig punsch.

Saker man kan göra annars

Komponera en fruktsallad.

Pussas.

Vara bakis.

Fotografera en rauk.

Prata med en charmerande dam.

Trösta en katt.

Skaffa en ny vän.

Vad är grejen med att ragga på franska?

Härom dagen då jag i godan ro stod och synade hyllan "Fiction in English" på Stadsbiblioteket kom en herre i övre medelåldern fram och tilltalade mig. På franska. Jag svarade artigt på min något knaggliga franska. Han fortsatte då med att föreslå att vi skulle ta en kopp kaffe. Jag avböjde vänligt men bestämt (fortfarande på franska, vilket jag är ganska stolt över), varpå han gav mig komplimanger för mitt utseende och önskade mig en god jul och ett gott nytt år. Det remarkabla i situationen är att detta är andra gången i år någon utan insyn i mina språkkunskaper stöter på mig på franska då jag befinner mig i Sverige i sammanhang som inte är direkt franskspråkiga till exempel på bibliotek vid engelskspråkiga hyllan och på väg till tunnelbana. Vad drar man för slutsatser av detta?

• Mitt utseende är mer tilltalande för fransoser än för andra nationaliteter?
• Fransoser drar sig inte för att stöta på okända unga damer lite hipp som happ?
• Jag ser ut att ha goda kunskaper i franska (av vilket vi automatiskt kan dra slutsatsen att det berömda skenet ofta bedrar)?
• Biblioteket är ett bra ställe att träffa nya människor på?

Fler förslag?

Finnes(julklappar, fina)

På lördag uppmanar jag alla att inspireras av den glada familjen på flyern ovan och hänge sig åt skamlös shopping av tygkassar, toviga broscher, pråliga örhängen osv!

Tankar kring tampongminnet

Ibland tror jag att tiden, rummet, minnet och medvetandet kröker sig väldigt snävt precis innan hyllan med intimhygien. För jag lyckas på riktigt aldrig komma ihåg att köpa tamponger.

Dagbok från en stulen cykel: Vernissagen

21 november kunde Sally stryka ytterligare en punkt från "saker jag ska göra innan jag fyller trettio/femtio/får barn/blir pensionär/tar examen/dör"-listan, nämligen "ha vernissage för en egen utställning". Albumet "Dagbok från en stulen cykel" hängdes upp på stafettväggen på Galleri Skådebanan vilket tarvade ett firande av rang. Lyckligtvis

befann jag mig i Linköping och kunde övervara denna historiska händelse. Eftersom Oscar inte orkade släpa med en kamera ända till Trädgårdsföreningen (jag vill inte spekulera i varför, men jag kan tänka mig att anledningen var alkoholrelaterad) utnämndes jag raskt till hovfotograf.

Vi började med att noggrannt välja ut en utstyrsel till Sally. Vi tänkte avslappnat men ändå artsy-fartsy. Det blev ganska bra.

Galleriet bjöd på glögg. Sally var bara lite nervös.

Först tittade några okända människor i albumet. Bland annat denne herre.

Sedan dök det upp några bekanta ansikten och Sally kunde pusta ut.

Alla som är något var där.

Mannen i mitten invigningstalade för utställningen, men han skulle prata så mycket om Sally utan om den andra utställaren som tydligen var huvudattraktionen. Fast till slut pratade han ändå mest om sig själv.

Man blir väldigt hungrig av att titta på konst. Därför avslutade vi med en nästan lika tröttande maratonfika i kyrkomiljö på Stadsmissionen. Oscar verkade ha repat sig lite.

Observera bakgrunden; man kunde fortsätta titta på konst om man ville. Annars kunde man titta på Emma, som var himla söt.

Från vänster: kaffe, persikopaj, Svens kamera, kaffe, kaffe, chokladkaka, kaffe, te, kolasnitt, ostmacka med kokostopp, apelsinmoussetårta och mera kaffe.

"Dagbok från en stulen cykel" hänger på Galleri Skådebanan till efter jul någon gång.

Röda reflektioner

Rödvin och rött läppstift utgör inte en smickrande kombination runt halv två på morgonen.

Det var en gång...

I går promenerade jag hem och tog genvägen över kyrkogården. Jag gick där och kände mig så utmärkt nöjd med att jag kommit på att jag kan ta den vägen eftersom den är både trevligare och kortare än den över sjukhuset. Sedan kom jag på att ALLA (eller i alla fall sju av tio) spökhistorier som berättades när jag var liten började med att det var en flicka eller pojke som brukade ta genvägen hem över kyrkogården och sedan hände NÅGOT HEMSKT! Jäklar....

Framtiden får utvisa hur mycket verklighetsförankring som fanns i spökhistorierna.

Dagens

idag har jag skrivit en algoritm och nu ska jag på klubb din mamma med min mamma!

Vad är grejen med vanliga svenssons?

Det här med att i debatter på alla samhällsnivåer dra till med argumentet att med alla vanliga svenssons tycker si eller så är faktiskt vansinnigt uttjatat. Och vem har tillgång till all den här mystiska svenssonsinformationen egentigen? Och var kommer den isåfall ifrån?

Gubbväldets yttersta utpost

Han har grågrönbeige kavaj. Skjorta. Slips. Bister uppsyn. Glasögon. Flint, åtminstone begynnande. Alla vet att det han talar om är av största vikt. Och det är av ännu större vikt att han inte har bikiniöverdel, eller blont hårsvall eller ens samma attribut som ovan men med bröst under blusen och hormoner som rör sig i cykler genom kroppen.

"Det ser man ju på honom att han är en riktig meteorolog" kan man säga när han - tack och lov- uppenbarar sig efter public service-nyheterna och levererar molnbankar, nederbörd av diverse karaktärer och fronter hit och dit.

Jag vet inte om det säger mer om könsnormer eller om hur viktig morgondagens väderlek är? Men sinnebilden för en true och dedikerad meteorolog vars prognoser man kan lita på har helt klart snopp.

En annan dag

• I bland ringer jag till Langens telefon bara för att få höra det bedårande snörvlet precis när hennes mobilsvar sätter igång.
• Min panna är flottig. Jag kan inte avgöra om det är mina talgkörtlar som överpresterar eller om jag stod för nära spisen när jag lagade middag.
• Tre av fyra krukväxter har avlidit. En har gått i vinterdvala.
• Även min hjärna verkar ha gått i vinterdvala.

Dagens ord (eg. förkortning)

HIV

LHIV

Endast en tapper liten bokstav skiljer min litteraturhistoriska översikt från ett potentiellt dödligt virus.

Edit: Ett med största sannolikhet makaber dödligt virus.

Jul på egna villkor

Första advent är alltid lite kluvet känslomässigt. Det är mysigt och nykommet med lussekatter och pepparkakor, samtidigt har hösten gått för fort och det är definitivt för lite tid kvar av året. Samtidigt är det skönt att ta fasta på att när man är stor så får man sköta det här med traditioner som det passar en själv lite grann.

Vi är vuxna nu och får äta hur mycket deg vi vill. Eller så kan man överraska sig själv och alla andra genom att laga koreas svar på pytt i panna mest för att namnet är så svängigt, vem kan motstå att ge sig på ett recept som heter bibimbap? på kimchi.se finns ett jättefint och redigt recept.

Man kan också lyssna på julskivor natten lång och året om. Eller lyssna på låtar man faktiskt gillar istället.

I år slår vi ett slag för jul, javisst, men på egna villkor!

Vi gör det vi gillar med julen och struntar i resten.
Man får slippa Kalle Anka och sockermage. Man får kränga kolor och skinka. Man får längta till sommaren i tomteluva.

Det här är inget manifest, det är ett förhållningssätt.

Dagens smycke?

En pärlmuff !

Något att matcha upp fittparfymen med?

Vad är grejen med phalaenopsis?

Växten på bilden ovan har gäckat mig i åratal.

Först som både mina mor- och farföräldrars solklara favorit i krukväxtgenren. Ung och dum trodde jag detta var en naturlig utveckling av i synnerhet min morföräldrars snudd på osunda intresse för svenska, vilt växande orkidéer (ett intresse som jag fasansfullt nog adopterat om än rättså småskaligt de senaste åren). Sedan kom några somrar av knegande i hemtjänsten. Hos nästan alla personer som är födda från 1920-1950 tronar de lila blomrankorna. Ju fler desto bättre. Den vars blomma har blommat om flest gånger innan man dör vinner och skötselråden viner likt svalor genom luften. Och där står man i sina blåa plasttossor med nyckelknippan i handen och har fullt sjå med att säga rätt namn till rätt vårdtagares maka.

Nåväl. De är ju faktiskt ganska fina även om det kan vara svårt att urskilja blommorna i hem som är till bredden fyllda av näverkonst, tvistbroderier och handmålade, gammeldags bruksföremål. Fler i min generation måste ha tyckt det för plötsligt började orkidéernas blomrankor bryta nya marker på sitt slingrande sätt. Vita väggar. Vita diskar. Vita, nej svarta, kläder. Eller hemelektronik. Eller inredning. Sterila leenden. Phalaenopsis blev färgklicken i den hemskt moderna och chica butiken. Men det kändes inte alls nytt och fräscht. Snarare som ett krampaktigt sätt att vara hipp fast man inte är det. För när man kom närmare såg man att den sterila miljön kanske var det kommunala fastighetsbolaget. Eller reklamen för en finlandsfärja.

Nog är det en ganska ståtlig växt, men är den inte uttjatad? Till och med pelargoner och plastvindruvor känns mer uppdaterade och spännande än phalaenopsis.

Teorier kring mitt mind (och andras)

Förmågan att föreställa sig att andra människor (och djur, och datorer och stolar) har känslor och en vilja och en avsikt med sina handlingar kallas theory of mind. Ibland önskar jag att personerna i min omgivnings förmåga att fatta vad jag egentligen tänker var ännu bättre utvecklad. Särskilt när jag inte riktigt vet vad jag tänker själv.

Ni vet, man sitter längst bak, föreläsaren säger något som triggar en vag idé i ens skalle, man öppnar munnen och säger något. Det är i oroväckande många fall en ren chansning. Ordföljden brukar ju bli rätt, men själva innehållets relevans är mer godtycklig från gång till gång. Det är tyst.

Det är nu, kära kamrater, ni bryter in och fattar vad jag menar och förklarar det så jag förstår. Och ni. Det skulle göra min akademiska tillvaro oändligt mycket mindre slumpartad.

i en annan del av november...

...i en annan universitetsstad.

Gröt till middag.

Gröt till frukost.

Gröt utanför fönstret.

Gröt i huvudet.

Novembers mest oinspirerade inlägg

Klappa en jamig katt
Sy en gardin
Ät den sista lasagnen
Vänd på slantarna
Sukta efter recept bortom tomatkross och storkok (fetaost!)
Prova kråsiga småhattar med tyll och fjädrar
Fundera på hur språket kan ha utvecklats över evolutionens miljarder av år

Reklampaus

Om man går till Galleri Skådebanan som ligger i Trädgårdsföreningen i Linköping kan man spana lite på ett så kallat konstverk signerat av mig.

Den nya mainstreamkulturen

Nu är jag lika god kålsupare som alla andra och har övergett det här med digital teknik (förutom webbkameran då) och tänkte lära mig det härmed att doppa saker i kemikalier och lysa på dem för att se mina rysslandsminnen på papper.

Dagens citat: Bibliotekarie på HT-biblioteken

"Nu tar jag alla dina pengar och lämnar tillbaka bara lite!"

Jag betalade terminens skuld genererad av försenade böcker. Av integritetsskäl väljer jag att inte specificera summan. Den var dock inte ens hälften av mitt rekord, men det berättade jag inte för bibliotekarien.

Dagens ord: Äpplet och granaten

I moskva fanns de största granatäpplen jag någonsin sett och vi diskuterade vad som kom först; handgranaten eller granatäpplet?

Om granatäpplet kom först, med tanke på aktiviteten att knacka ur granater ur stenar liknar den när man pillar ut granatäpplekärnor ur alla vindlande gångar, kan man fråga sig om handgranatens utseende och uppbyggnad är influerad av frukten eller referensen bara är en slump?

Postkoloniala näsor

Vi är lyckligtvis inte ensamma om att erkänna näsans betydelse. En som begripit vikten av karaktäristiska näsor är den litterära giganten Salman Rushdie. Detta (bland annat) utforskar han i den eminenta romanen Midnattsbarnen.

Min morfars näsa: Näsborrarna svängde sig djärvt som dansare. Mellan dem vällde näsans triumfatoriska båge fram, först uppåt och utåt, sedan nedåt och inåt mot överläppen, och slutade i en superb och för ögonblicket röd spets.

Detta storslagna luktorgan är inte bara något som ger karaktär åt utseendet. Rushdie är också medveten om vilken betydelse det kan få för framtiden: "Det där är en näsa som man kan grunda en dynasti med, unge furste. Det skulle aldrig ha blivit något tvivel om härstamningen. Mogulkejsarna skulle ha givit sin högra arm för sådana näsor."

"Dynastier ligger i väntan i den - som snor"

Rapport: från bäddsoffan

Soffan är faktiskt riktigt bekväm. Särskilt för trötta turisttravande fötter som gått ungefär som klockan över fyrafiliga gator och röda torg.

Ju mer jag äter desto mer övertygad blir jag om att de östeuropeiska köken, och de centralasiatiska, är på inmarsch. Det finns mycket gott från Georgien och Uzbekistan!

Men ju mer jag lär mig om Rysslands moderna historia ju minde förstår jag. Eller ju komplexare framstår det ryska folket som.

Ikväll är sista kvällen, vi firar med besök på Café Margarita (där spaning efter katter som går på två ben och herrar vid namn Woland kommer att hållas). Men först fruktsallad på de största granatäpplen jag någonsin skådat och dito sharonfrukt!

Stavgång

• Jag lyckas aldrig stava rätt till existentialism. På något sätt lyckas alltid ett s utmanövrera t:et i mitten. Jag känner mig lika dålig varje gång.
• Efter nästan tre månaders studier av modern litteratur har jag äntligen lyckats lära mig att stava till Nietzsche. Jag behöver inte längre dubbelkolla stavningen och fingrarna trycker i rätt ordning på tangenterna utan att tveka mer än litegrann.
• Simone de Beauvoir däremot stavar jag rätt på första försöket.

Fredagsfint

Kvällens första aktivitet blir städning. Som alla vet görs detta bäst i mustascher.

För ändamålet har jag i dag valt ett par av Länsmanstyp, modell 1885

Moscow

Här är nästan lika grått som på östgötaslätten. Men man får hänga på ambassaden, äta uzbekiskt och titta på stora statyer, allt under väldigt trevlig ledsagning. Och det är bara början..!

Porslinsfaunan växer

Jag älskar lite fula och sorgliga porslinsfigurer. Här är min senaste kompis. Upphittad på Myrorna. En jättefin, lite blyg kanin (kolla de ängsliga öronen) i finaste guldflugan och drömmande ögon. Vi blev vänner på direkten! Även om kaninen blev lite extra skrajsen av min livsfarliga uppsyn. Men det gäller att vara väldigt framåt när man är på porslinsfigursjakt!

I hyllan återfinns redan gröna Bambi, en annan kanin, en väldigt glad en ful åsna och en träelefant som pappas morfar har snidat samt två lite skruttiga trolldegsfigurer i form av en strandad val och en dromedar.

Vad är grejen med idrottsgalan?

Om jag har förstått det rätt går idrott ut på att vinna priser för att man är bättre på något än någon annan. På idrottsgalan vinner de alltså priser för att de tidigare vunnit andra priser; för att de är bäst på att vara bäst. Är ett pris för ett pris lika mycket värt som det ursprungliga priset? Eller kommer de att reagera på subatomär nivå?

Är inte risken för prisannihilering överhängande för exempelvis Zlatan?

Färgskalad

Vad är grejen med november?

Dagarna känns mest som stelnad gröt och den enda färgklicken förutom avskavt nagellack är de halvt förruttnade gula löven som ligger ihoptrasslade längs trottoarkanterna.

Jag bor här mitt på bystan med alla yllenystan

En sak som är fantastisk men också helt sjuk är att jag igår köpte två handstickade ylletröjor för 100 kronor. Andrahands såklart, men någon människa har med kärlek och tålamod lagt maska till maska. Räknat i mönstret och ibland repat upp när det blivit lite fel och ibland inte. Det är kärlek.

Vad är grejen med gubbar?

När man studerar litteraturvetenskap får man läsa mycket om gubbar och av gubbar. Gubbar som alluderar på gubbar som alluderar på gubbar. Det är gubbarnas existensiella problem, gubbarnas helvetesvandringar och gubbarnas komplicerade relationer till samhället. Det är outsägligt långrandigt att för femtioelfte gången höra en föreläsning om hur en gubbe har skrivit något som har med Dante, Nietzsche eller Freud att göra. Någon sade att existensiella problem är könlösa, men det märks minsann inte om man tittar på min litteraturlista. När jag påtalade detta för en föreläsare som för andra föreläsningen gillt låtsades som om vi inte läst Virginia Woolf utan bara ytterligare en gubbe och pratade på om denna (Hesse), fick jag höra att det var en intressant diskussion och ja, Woolf var en formmässigt mer skicklig modernist men vi måste tala lite mer om Hesse och hans lysande humanism. Och ja, fortsatte föreläsaren när han skulle berätta lite om flow of consciousness, den som egentligen revoltionerade den tekniken var en brittisk kvinna vid namn Dorothy Richardson.

Jag frågar mig vad poängen med att läsa en stilmässigt ointressant gubbe som producerat en roman, som visserligen är innehållsmässigt intressant men till syvende och sist ändå innehåller de gamla vanliga existensiella problemen, när man hade kunnat föra fram en författare som egentligen haft större infltande på den modernistiska estetiken och dessutom bredda studenternas allmänbildning och kunskap i ämnet.

Jag blir så trött på den här gubbifieringen.

Pyjamasdagar

Te. Och filtar.


Ps.
Och att vakna till men somna om när man har ytterdörren slå igen efter kombon tjugo i tio. Skumbad. True Blood. Negerbollar mera te och senaste Bon.

Man blir alltid lika förvånad

Snö i Linköping idag.

Ätarhelg på skånska slätten

Veckoslutet har spenderats i mina föräldrars gula radhus. Detta har inneburit utfodring av rang och jag har njutit av varenda tugga. Här följer en kort redogörelse av smaksigheterna.

Fredag
Scones och te på Coffie Break i Lund. Ypperligt systersällskap med vansnnigt surmulen expedit. På kvällen langade pappa fram kåldolmar med potatis, lingon och skirat smör i äkta önskemiddagsanda. Sen for vi till Malmö Opera och såg den kanske bästa dansföreställningen på 10 år (Black Silk med Skånes Dansteater) och åt den kanske sämsta cheescaken på lika lång tid i pausen. Pengarna de spenderade på att toppa den här plastiga anrättningen med färska jordgubbar hade de mycket hellre fått spendera på typ cheese och cake.

Lördag
Tur till Osby innebär äpple i bilden, nödkorv på torggrillen, smörgåstårta (ska du inte ha en bit till?), vetebröd, toscakaka, russinkakor och kladdkaka (med bär från trädgården och vispad grädde, ska du inte ha en bit till?) hos en mycket rar tant. Nära-döden-upplevelse i den råa kylan på perrongen i väntan på Lundatåget. Middag i 80-talsanda; räkor i het sås med gurkstavar och citronklyftor som tillbehör och födelsedagsfest hos Johanna långt över förväntan (särkilt på snacksfronten) akompanjerad av filodegssnittar med goda pålägg, saltrostade mandlar, bjässekapris, oliver, tryfflar och muffins med klet på toppen. Natten avslutades med frukost och ett nästan avskuret finger vilken (frukosten alltså) fortsatte i nån slags brunch med hela familjen när jag lyckats bussa mig hem till Dalby igen och det faktiskt var

Söndag
Hela dagen blev sedan en uppladdning inför kvällens mästarmål: Kalkonmiddagen. Och vilken middag sen. Det var mjölig potatis. Det var brysselkål. Det var brunsås. Det var två sorters gelé. Det var förrätt bestående av kastanjer, kokta skalade och stekta med lök och kryddor. Det var framför allt en kalkon på fyra kilo. Ovanpå detta blev det skånsk äppelkaka och oumbärligt kaffe. Samt diabildsvisning inklusive 70-talsmode i form av manchester, rundare glasögon än någonsin och söta Jonatan lejonhjärtaluggar på alla pojkar.

Nu är helgen slut och snart får jag återvända till mina böngrytor. Det kanske känns bra trots allt.

Vad är grejen med min gremolatapestos konstiga inverkan på smaksinnet?

Igår lunch kokade jag ihop tomatsås och spagetti. Föga upphetsande. För att få lite shvung på det hele så mixade jag med stort tålamod persilja, citronskal, vitlök och olivolja till den berömda röran gremolata. Men då min fantastiska fulparmesan (inte färdigriven utan på bit!) låg och såg lite ensam ut i kylen rev jag ner en näve av den med (en näve i riven form alltså!) så den berömda röran kanske blev någon slags persiljepesto utan ost?

Hur som helst så råkade jag kanske överdimensionera andelen vitlök. Eller är det något med kombinationen vitlök och pesilja. Iallafall ska drack jag lite apelsinjos efter lunchen. Såndär för 9 kronor litern som smakar rätt trist men tillräckligt otrist för att vara värd. Nu var den helt söt! (lite som efter mina och Gros eskapader med mirakelbären förra hösten). Och nu när jag tog mig ett white sweet mint-tuggummi (coop) så gjorde det ont på hela tungan!!!? Vafalls?

Vad är grejen med försvunnet smink?

Det är som att det finns svarta hål i vardagen. Svarta hål med smink som specialitet. Vart har annars det där passionsläppgunket tagit vägen? Och det upperligga glittret? Och alla andra miljoner sminkpryttlar som bara sugits bort från tillvaron helt plötsligt genom åren?

Jag anar att det är samma konspiration som uddastrumporna.

Rapport från Brobdingnag (tydligen)

Jag har en ny soffa.

När jag sitter i den når mina fötter inte ner till golvet.

Nytt på näsfronten

På allmän begäran har skärpan på nässiktet ställts in och nästan genast lyckas jag träffa ett intressant objekt; Coralines pappa!

Corline är även en fantastisk animerad film. Jag satt med av spänning och överraskning nedsläppt haka halva filmen och andra halvan skrockade jag förnöjt åt alla fina detaljer. Missa inte trädgården, jag vill ha den!

Normalt

Är du:

• Fattig?
• Man?
• Lungsiktig?
• Skuldsatt?
• Försupen?
• Spelberoende?
• Desillusionerad?
• Förtryckt i ditt äktenskap?
• Eländig?
• Svulten?
• Smutsig?

Har du...

• Frånvarande alt. överbeskyddande föräldrar?
• Döende spädbarn?
• Fler än fyra barn och en försupen maka/make?
• Någonsin ifrågasatt guds existens?
• Varit frihetsberövad?
• En ouppnåelig förälskelse, alt. en förälskelse du inte kan visa på grund av samhällets fördomar?
• En eller flera älskarinnor/älskare?
• Ett eländigt kyffe till lägenhet?
• En bucklig, smutsig hatt?

Bor du i slummen, eller kanske en statarstuga (motsv.)? I en stor europeisk stad?

Har du svarat Ja på fler än tre av ovanstående frågor?

GRATTIS, du platsar i den västerländska litterära kanon! Ett eller flera av de vanligaste exempelverken i litteraturhistoria fr. 1850 och framåt handlar om dig eller är skrivet av dig. Synd bara att din tillvaro är så eländig. Jag kan inte annat än beklaga.

Ett skrik i natten

Jag kan höra elvavrålen från Delphi klart och tydligt trots att balkongdörren är stängd. Det låter som en sjuhelvets jävla tentaångest. Förmodligen är det precis det också.

Tygkampen

De är som från skilda världar, men det som egentligen skiljer dom åt är hur ljuset reflekteras i tyget. Båda är mjuka, streschiga och brukar finnas in såna där mustiga juvelfärger som är svåra att motstå. Ändå är mitt förhållningssätt till dessa bägge tyger helt väsensskilt. Krossad sammet. Finns det något värre? Jag tänker på klänningarna som syddes i slöjden inför millennieskiftet. Jag tänker på medeltida ärmslut. Jag tänker på tacky soffkuddar med klena tofsar och maskinbroderade applikationer.

Men velour.
Velour är allt jag vill ha om hösten. Det är som sammet men streschigt. Det är lent och mjukt som om man var inklädd i en filt. Och ändå känner man sig sådär lagom elegant bara för sammetsreferensen. Velour är som den varma långkramen. Den som bjuder på te och kaka. Velour är bäst.

Männen i mitt liv - återbesöket

13 år senare kan jag fortfarande förstå varför det där ögonglittret är så himla fint. Extra fint är det att Peter Jöback verkar må sådär fint och ha det så bra i New York. Att han får göra saker han tycker om. Och ha bohemchica sjalar, shorts och kängor till sin yviga kalufs.

Kan du inte heller få nog? Se Happy, Handsome & Unknown

Jag har lurat mig själv för många gånger nu...

Jag har skaffat mig en fantastisk ovana. Jag älskar den mer och er för varje dag. Den fungerar såhär:

Jag sätter mig i läsfåtöljen med kurslitteraturen. Jag slår upp rätt sida och börjar läsa. Kanske tre sidor, kanske trettio.

Ögonlocken blir tyngre och bokstäverna flyter ihop och jag tänker att JAPP NUSÅ! Bara en liten. En liten en kan väl inte skada.

Lutar huvudet bakåt.

Boken dimper ner på magen.

Därpå följer fullkomlig, total lycka i kanske tjugo minuter. Sedan vaknar jag till liv. Rycker till lite, upptäcker att jag dreglat på min egen axel och mår kungligt.

Gubblurar är grejen.

Dagens smärta

Den under naglarna när man skalat säsongens första apelsiner och de yttersta fingerspetsarna fortfarande är smärtsamt ohärdade. Som skoskav. Apelsinskalsskav?

Dagens smaksensation

Oscar handlade både ägg och bakpulver så jag kunde göra en sockerkaka och slänga i de bägge småsorgliga bananerna, några krossade kardemummakärnor och hälla allt i en form fodrad med kokosflingor.

Dagens historielektion

Friedrich Nietzsche
Verkade från ca. 1870 och framåt. Hans idéer om nihilism påverkade konsten.

Jag är inte bara snygg...

...jag är fördomsfull också.

Medeltiden hade sina poänger

Nu är jag ingen lajvare.
Men kål är så jävla gott.

Idag gjorde jag typ som Jens Linder och kokade ett halv savoykålshuvud (finstrimlat) i lite lite vatten, steke bacon och lade uppepå. Blandade majonäääs, stött kummin, dijonsenap, salt, peppar och en skvätt citron. Sen lade jag kål- och baconkoket på en tallrik och klickade på lite majonäsgrejs.

Man kan äta sitt rågsurdegsbröd från helgens bak till.

Inducering

Det fina med teaterföreställningar är hur man efteråt blir karaktärerna man spanat på de senaste två timmarna lite. Hur alla rörelser märks. Hur alla röster hörs. Hur rummen är. Lite skarpare konturer. Lite mera klang. Lite tjockare luft.

Ett telefonsamtal

Mamma ringde och berättade att en av hennes kollegor hade gått bort. Cancer var det.

"Jag älskar dig" sade hon.

"Jag älskar dig med" sade jag.

Det var liksom inte svårare än så.

En riktig människa

Om män ska vara män och
kvinnor ska vara kvinnor och
alla kvinnor vill vara som Anna Anka.
Kan jag få genomgå nåt slags könsbyte då?
För om så är fallet kan jag nog aldrig någonsin kalla mig
En Riktig Kvinna

Om framtid

Jag filar på ett nytt inlägg till Jag och CG. Men det får tyvärr vänta. Allt jag får ur mig textmässigt just nu får mig att känna mig som en flådd kanin. Hudlös alltså. Därför får man hålla sig till trivialiteter. Men. Jag tänkte på det här med att veta vad man vill. Att ha ambitioner. Och jag tänker att det har jag aldrig haft. Jag kan medge att jag alltid har varit ambitiös, men några konkreta ambitioner har jag aldrig kunnat behålla i blickfånget speciellt länge. Somliga jag känner har vetat hela sina liv vad de ska använda det till. Somliga har fått Gudomliga Insikter och Tecken Från Ovan om vad de ska använda sin tid till. Men inte jag. I bland undrar jag om Ödet (eller vad det nu är som ombesörjer sådant...) har glömt bort mig, eller helt enkelt hatar mig. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta heller. I stället provar jag mig fram, och för en gångs skull trivs jag för tillfället med min sysselsättning. Därmed inte sagt att jag vet varför, eller vad den ska resultera i. Kanske är det det som är livet: att kunna landa i sina göranden utan att bekymra sig om de eventuellt kommer att bli fruktbara för något anat syfte än att bara sysselsätta en.

Eftersom empiri verkar vara den enda gångbara metoden i mitt liv fortsätter jag på den inslagna vägen. Kompenserar min brist på ambitioner med att vara ambitiös. Någonstans landar man väl till slut.

Dagens

• Städning av hela lägenheten
• Storhandling
• Tre omgångar tvätt, varav en ylle
• Ett bröd
• En liter äppelmos

Nu kan jag efter ett gott dagsverke luta mig tillbaka och tänka: "Hur fan gick det här till?"

Kill your darlings

Hjärta: Jag har producerat fem (om än något ostrukturerade) sidor med oslagbara idéer baserade på mina läsningar av Stad i Ljus, Mrs Dalloway och Röda rummet.

Smärta: Jag har skrivit med enkelt radavstånd. Som vanligt ska det lämnas in med ett och ett halvt.

Åtgärd: Jag tar fram hagelbössan.

Röda reflektioner

• Röda Rummet är en bra tentakompis och verkligheten är mer spännande om den försiggick för drygt hundra år sedan.
• Spaghetti Puttanesca är egentligen inget annat Spaghetti Rosso i slampkostym.
• Rödbetor är kul att äta när man känner sig lite för vanlig och mänsklig; rosa kiss är ju lite lagom surrealistiskt.

En helt vanlig onsdag

Litteraturjunkiens vedermödor: Heureka!

Det faktum att Virginia Woolf i Mrs Dalloway ville utforska hur offentliga Jag döljer privata Jag och "the party consciousness" har precis givit mig årets kick. Jag har trots allt valt rätt frågeställningar.

Ni kommer väl tillbaka?

Jag gillar loppisbutiker med prylar från golv till tak där ägaren undrar om man inte behöver något mer än soffbordet och ber en komma in och visa kreationerna man planerar göra av de gamla kassettbanden

Sanningen om vinet; poesiversionen

Charmigt nougatnötig doft som toppats med grädde och persika.

Elegant och stram smak med sjungande syror som dirigeras av en rakryggad citron

klädd i en skräddarsydd mineralisk frack.

Kan man annat älska Mikael Christiansson?

Vad är grejen med att känna sig som 14 bara för att det är höst?

Det är något i kombinationen av att bara vilja äta mellanmål hela tiden, somna på soffan till That 70´s show, lyssna på Belle&Sebastian och Kent, helst vilja ägna dagarna åt att skriva sorgliga dikter och åka buss som gör att jag känner mig som gravt tonårig för tillfället. Är det hösten? Är det regression? Är det nåt fel på mig? ÄR JAG NORMAL? Kommer jag nu vara tvungen att köpa den där tyllkjolen jag alltid smygsneglar på på Indiska nu? Varför äger jag inga converse längre? Var är Lukas Magnusson? Får man hänga vid skåpen på rasten?

Frågorna är oändliga och det gör mig bara mer och mer förvirrad?

Edit:
Lägg till att jag inte alls vill ha nån himla vinterjacka på mig ännu utan helst bara en stickad tröja (gärna som ser ut som havregrynsgröt i brist på leversjukdomar), att tekonsumtionen når oanade höjder, fickorna är fulla av kastanjer och att alla med pannlugg är sötast.

Någonstans på gatan ligger halva jag

I dag har jag seminarium om konflikten mellan sanningsanspråk och läsvärd berättelse i Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul" (för övrigt en alarmerande tråkig roman). Jag är alltså inte där. Jag är hemma och tampas med romanhelvetet på egen hand för att kunna paralellarbeta på inlämningsuppgiften, renskrivning av anteckningar från senaste mastodontföreläsningen (om Björn Ranelid...) hemtentan och namnlistor på åtmistonde två romaner samt slutligen om tiden medger det läsa lite i den ökända tegelstenen "Brott och Straff" (Dostovjevskij, 1866). Jag har slitit och våndats sedan klockan fem i morse. Ingenting händer. Jag har tappat halva hjärnan. Hittelön utlovas.

Inspirerande platser 1

Ovanvåningen i B-huset.
Här kommer jag på alla designidéer för kursen i interaktionsdesign jag läser nu...

För protokollet:

Verkligheten kan kanske inte överträffa Dikten, men dikten enleverar i bland verkligheten och ockuperar Tillvaron under korta perioder. Vid dessa tillfällen bör man inte vända ryggen åt Dikten; den må vara en främling (eller åtminstone en långväga, inte alltför ofta sedd gäst) men generellt sett har den goda avsikter och är ett betydligt driftigare sällskap än Verkligheten.

När löjligt är bäst

Imorse sa Oscar att mode är löjligt. Jag kontrade med att det är ju löjligt som är Grejen!
Och med att ta på mina fulaste ljuvligaste byxor kanske någonsin. Nu är det helg!

Sally testar att sluta vara hösttrött

Det är tydligt att det är fler än jag som har haft problem med att möta hösten och samtidigt möta arbetsmoral, förmåga att stiga upp på morgonen och allmän pepp den här veckan. På dn.se läste jag en artikel om att jag tydligen är 1 av 2 miljoner svenskar med liknande bekymmer just den här årstiden. Tydligen är det den berömda biologiska klockan som inte hinner ställa om sig i takt med ljusets försvinnande från dagarna och därför producerar kroppen ta-det-lugnt-hormon konstant vilket gör en seg, trött och opepp.

Vad göra åt detta då? Enligt artikeln hjälper följande tre saker: ljus, motion och godis.

Gårdagens test var godis. Jag låg på soffan och åt choklad. Tog ett skumbad. Beklagade mig åt. Åt lite mer choklad och kollade på True Blood. Sen kunde jag inte sova. Men vaknade något piggare.

Idag har ajg gett mig på motionsalternativet och trotsat hoppande kedjor och ihållande håll och knatat runt ett par kilometer i rydsskogen. Både ben och hjärta överlevde. Kombinerar för säkerhets skull med de sista bitarna Ritter Sport och lunchpromenad bland de nya konstverken i Viagraparken på campus.

pretty in pink

Man kan dra sitt strå för att motarbeta kvinnoprästmotståndarna och resten av tråkpacket genom att matcha sjalen med röstkortet och traska till sin vallokal.

(ursäkta den fåniga titeln på inlägget)

Nattmacka

Klockan är över fem och allt som tidigare ikväll var glammigt och piffigt är nu utsmetat och slitet. Som en sista tanke innan morgondagen inmundigas korvmacka och ett glas mjölk.

Dagens outfit: fail

JAG HAR INGET ATT TA PÅ MIG

språkets lavinartade förbistring; köksversionen

Jag har i några av landets mer välbesökta bloggar på senare tid fått förmånen att bekanta mig med två för mig helt nya företeelser; mousserat vin och charlottenlök. Vad begår man för handling när man mousserar? Vilken charlotte är den här löksorten uppkallad efter? Perelli? Mitt bubblande vin är vin mousserande och den milda, dvärväxta roten jag använder till förslagsvis risotto kallas schalottenlök. Efter lite research visade det sig att varken mousserat vin eller charlottenlök finns på riktigt. Jag som hade sett fram emot två nya spännande bekantskaper får hålla till godo med gamla schalotten (Ja! utan R, som hos Tennyson.) och mousserande.

Veckans matblogg; jag är inte så inspirerad

Dagens meny:

Frukost: Gröt, lingonsylt, mjölk (redigt)

Lunch: Obestämbar fiskrest, buljongkokt quinoa, broccoli (tråkigt)

Middag; Ost, diverse kex, te, serverat på sängen (slampfranskt)

Jag flyger solo

Mystiska omständigheter benas ut här.

Teater i parti och minut

Systrarna Nilsson från "Om jag minns rätt så.." och den svunna sommaren gästade Lacrimosas scen i Stockholm i helgen. Jag fick blommor och blev glad och nöjd och trött!

Helgen var verkligen fylld av teater. Det var inte bara scener att sopa och repliker att återkalla. Burlesque under namnet Burkläsk framfördes i ett vardagsrum och på TurTeatern gavs en genial föreställning om Edith Södergran under rubriken "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är". Sammanfattnings vis tre helt kvinnliga produktioner av helt olika slag. Härltiga tider!

Konsten att få sig ett glas eller två

Nu ska jag berätta hur man på bästa och smidigaste sätt öppnar en flaska vin. Du behöver

• En skruvmejsel
• Två gipsskruvar
• En tång
• En kudde
• En kompis

Först avlägsnar du pappret runt korken. Därefter skruvar du ner gipsskruvarna bredvid varandra i korken så att skallarna är paralella. Din kompis fattar ett stadigt tag om skruvarna med tången och låter flaskan hänga ca 5 cm ovanför kudden som placerats på golvet. Nu drar du försiktigt, men ändå med full kraft flaskan nedåt mot kudden. Korken sitter då förhoppningsvis kvar i skruvarna och flaskan dunsar mjukt ner i kudden. Det kan skvätta lite, så använd inte det egyptiska bomullsörngottet. Jag rekommenderar örngott med mumintrollen på. Lycka till och hoppas det ska smaka!

Roses are red and violets are blue

Webbcamprogrammet i min nya datta är sjukt spejsat! Rosramar är bara början!

Mer rynkor på teve!

Mina senaste somrar har gjort mig mer och mer ambivalent inför ålderdomen och inför riktigt gamla människor. Å ena sidan verkar det så outhärdligt melankoliskt att åldras in i ensamheten. Å andra sidan är man ju en människa. Precis som man var när man var 67, 44, 26 eller 11 år gammal.

Ikväll när jag zappade bort idol hamnade jag på kunskapskanalen där jag drabbades både av väldigt gamla männsikor men också av moderneslandet! Det är inte alltför ofta som Björnstorp, Blentart och Dalby får vara på teve. Det är svårt att flytta vuxna katter är en fin dokumentär om människor som har bott väldigt länge med samma åkrar runt omkring sig.

Kurslitteraturdramatiken fortsätter...

En titel är slut på förlaget.

Varför alla studenter inte kan vara glada, nöjda och studiemotiverade samtidigt

• Hälften (kanske...) av (fack-)kurslitteraturen är utkommen 2009
• Denna kurslitteratur finns endast ETT (1) lånbart ex på biblioteket
• Denna litteratur finns av förklarliga skäl inte på stadsbiblioteket
• Litteraturen utkommen före 2009 finns inte heller på stadsbiblioteket...
• ...och endast i ett lånbart ex på fakultetsbiblioteket.
• För ytterligare irritation finns bara ett ref-ex av varje.
• På den (som tidigare påpekat) undermåliga inrättningen Akademibokhandeln finns kurslitteraturen från 2009 till rövarpris och den tidigare utkomna litteraturen inte över huvud taget. (Ytterligare ett skäl att välja AdLibris som din leverantör av kurslitteratur och annat skoj.)

Not till AdLibris: Får jag rabatt nu?

sagan om hönan och ägget

När jag var liten hette bokhandeln på lilla fiskaregatanhörnet mot stortorget Gleerups. Gleerups var en outsinlig källa till kunskap och kuligheter. Där kunde man köpa skivor och böcker och fanns inte det man ville ha kunde man beställa det från världens alla hörn (kändes det som) och pappersavdelningen hade en air av Jultomtens verkstad. För några år sedan kom det mystiska Akademibokhandelspöket från huvudstaden och pustade sin ruttna andedräkt över staden. En gång när jag trädde in genom portarna möttes jag av följande:

• En avdelning ungefär lika stor som min lägenhet innehållandes glossiga kokböcker med skrämmande förkortningar (GI) på omslagen, samt böcker av typen hemdekoratörer lägger på soffborden för att ge ett bildat intryck (Nämnda intryck går dock om intet då böckerna innehåller många tjusiga bilder och oerhört lite text.)
• "Kriminalromaner"
• Samma "kriminalromaner" fast i pocketformat
• Fler pocketböcker
• En inbunden bok av Jan Guillou.
• En vägg med dyra "exklusiva" anteckningsböcker.
• En monstruös frånvaro av den typen av anteckningsbok jag var ute efter.
• En drös gymnasister, men ingen personal
• En stängd övervåning
• Halva Naxos sortiment av klassisk musik
• En barnavdelning med färgglada mjukdjur och böcker. Eventuellt fler av det förra än det senare.

Snipp, snapp, snut så gick jag därifrån och köpte böcker på AdLibris och antikvariat i stället och alla kedjor som sålde skivor och böcker i affärer blev arga för att det inte gick så bra för dem längre och höjde butikspriserna och reducerade utbudet ännu mer och i en potentiell framtid kom jag in i affären igen för att titta lite och Jan Guillou tittade ilsket ned på mig från varenda hylla. Då gick jag därifrån igen och kom aldrig mer tillbaka.

Ibland gör man rätt ibland gör man (fala)fel

Note to yourself 1:

Be inte om saltgurka på falafeln i Linköping. Risken att du istället för den gurka som av killarna i Lunda Falafels lucka beskrevs som invandrargurka senast jag konverserade dem får Mor Annas Inlagda. Inser ni besvikelsen?

Note to yourself 2:

Köp kanske inte alls falafel i Linköping. Om du inte uppskattar torrt bröd och falafelbollar som är både friterade och micrade.

Nästa gång provar jag det som på menyn kallades "vegetarisk kebab"

Vad är grejen med låneord som betyder minst tre olika saker?

Att ord betyder olika saker i olika sammanhang är ju inget nytt, och för det mesta inte ett problem. Iallafall inte när det gäller ord i ens modersmål. Men ibland uppstår förvirring. Till exempel med ganska nyimporterade låneord som visar sig betyda alla möjliga saker, och det bara på svenska.

Har ni hört talas om grooming? Jag har det med. I vitt skilda sammanhang. Ena dagen beskriver någon apor som groomar varanra. Då plockar dom t ex loppor från varandras kroppar som en vänlig gest. Ungefär. Nästa dag kan det vara hudvårdsprodukter som går att använda som grooming. Då är det karlar som ska smörja in sig med dagkräm. Och sist men inte minst kan det vara vuxna personer som utsätter kids på nätet för grooming. Alltså kontaktar dem i sexuella syften. Jag tycker detta är så himla förvirrande! Kan vi inte bara hitta på lite nya ord att använda i de här tre sammanhangen?

När man skjuter översättare så...

Jag har nyligen bekantat mig med Zadie Smith, närmare bestämt genom "Om skönhet". Det är första gången jag läser något av henne och det var ingen oäven upplevelse. En riktigt styv uppvisning i berättarkonst och vardagsrealism även om en del rent.... kroppsliga skildringar föreföll mig en smula överflödiga. Damen i fråga verkar ha en stark förkärlek för att accentuera dialogen medelst kursiveringar, troligtvis för att uppnå betoningar som i möjligaste mån ska understryka att det är fråga om högst autentiskt talspråk. Vackert så? Absolut! Om bara översättaren kunnat vara så vänlig att läsa igenom delar av dialogen högt för sig själv innan han lämnade in den. Vissa betoningar låter faktiskt ganska löjliga: "Jag skulle bli hemskt tacksam om du skulle vilja hämta mig.", "- för det är väl just det som är den springande punkten?" Och så vidare. Lite som en rent maskinell översättning liksom. I vissa stycken känns det som om ens hjärna har talfel.

Kakor är ju alltid trevligt iallafall

dagens citat:

En vän uttalar sig om en gammal pojkvän

"Det bästa med förhållandet var att jag fick en bok om kladdkakor"

Salvador och Alice i vardagsrummet?

Ja jag har stringhyllor. Såklart. Men jag har iallafall inte köpt dom på loppis. I en av dem har jag min samling. Sorgliga prydnadsdjur. Än så länge finns det fyra. En bambi, en elefant, en kanin och en åsna. Alla ser ut att behöva en kram. Lite sällskap. Därför samlar jag på dem. Föreställer mig en armé av ledsna porslinsfigurer. Kommer ni ihåg läraren i teveserien "Godmorgon alla barn"? Som samlade på gråtande porslinsbarn.

Allt i den här lägenheten är mitt eller Oscars. Men det verkar inte som att någon av oss egentligen köpt eller införskaffat något med avseende på InredningsPlan. Jag har snubblat över fina möbler från mormor och morfars hus. Ganska många. Inredningsstil: slumpmässig? Den enda stil jag hellre skulle vilja ha är surrealistisk. Därför har jag tejpat upp pappersspjut i halltaket. Därför passar det bra att varken taket eller golvet i mitt rum är vinkelräta mot väggen. Vad jag isåfall hade önskat är talande spelkort, rinnande köksklockor och bakvända tebjudningar. (Och den där krångliga golvlampan från Ikea!)

Vad är grejen med att gilla loppis?

Härmed utnämner jag loppis till 2009 års i särklass mest politiskt korrekta företeelse. Vart man än vänder sig är det någon som ska tala om hur miljövänligt det är med loppis och hur mycket mer personliga grejer man hittar där. Därefter kommer som ett brev på posten klagomålen på "utvald " second hand. Det är helt enkelt på det viset att ALLA ALLA ALLA inte bara gillar loppis utan plötsligt känner sig tvunga att ventilera HUR MYCKET de gillar det. Det är på intet vis så att jag ogillar själva loppisen. Det är bara så enkelt att jag är trött på att höra föreläsningen om hur gullebra det är. Jag vet redan om det. Och alla andra också vid det här laget. Så jag har följande vision inför hösten: Mindre string och mer Billy, mindre rostigt och mer rostfritt, mindre gulliga burkar och mer Tupperware. Tupperware håller hela livet har jag hört...

En litteraturjunkies vädjan

Jag har ett problem. Detta problem är lästorka. Detta kan verka lite märkligt med tanke på inriktningen på mina studier, jag borde ju ha massor att läsa. Nu är det inte precis kvantiteten som är problemet; jag har faktiskt massor att läsa. Problemet är snarare att jag behöver något riktigt uppslukande, något som får mig att vilja isolera mig i min egen lilla värld och stänga av telefoner och väckarklockor och datorer. Jag har inte läst något riktigt bra på hela sommaren, och nu ska jag vara ledig i två veckor. Snälla hjälp! Jag kommer att förtvina i min tristess om jag inte får lite högoktanig verklighetsflykt snart.

Konsten att överleva YIMT

I militärmusiksvängen finns en hel del egenskaper som kan underlätta ens tillvaro. I synnerhet under tattooperioder, eftersom dessa kan vara mer fysiskt påfrestande än en överlevnadsvecka, mer psykiskt påfrestande än en provspelning och stressig ad nauseam. Ett urval av saker man bör behärska:

• Att stå blickstilla under långa perioder. Det handlar om fysisk och mental uthållighet. Instrumentets vikt börjar öka exponentiellt efter femton minuters enskild ställning. Massbandrep är generellt sett längre än så.
• Att äta snabbt. Förslagsvis enligt rutinen 1) Gapa 2) Skyffla in maten 3) Svälj. Om tiden medger det kan man med fördel lägga in ett moment 2 b): Tugga.
• Att stänga ute omvärlden och befinna sig i sin egen lilla bubbla. Säckpipespelare har generellt sett inga spärrar. Det kan vara bra att kunna blunda med öronen.
• Att gå från svettig uniform till piffad och fräsch på under tjugo minuter efter midnatt. Risken finns att man kommer hem sent. Generellt sett gäller det att vara först in i duschen, eller kunna bortse från att håret har samma struktur och kvalité som plast. Apfelkorn kan underlätta detta. 

För att sammanfatta ovanstående punkter: Det som gäller är uthållighet, starka vader och lite jävlar anama. Som med allt annat gäller att övning ger färdighet. Man blir inte en bra militärmusiker över en natt och dessutom bör man underhålla sina färdigheter. Glöm för all del inte att dricka ordentligt.

Sommaren 2009

Här är några saker som präglat den här sommaren lite extra mycket:

Falafel

Att gå springa mot bussen över stortorget

Svarta väggar

Ballonger

De störda bromsarna på jobbilarna

Syrebrist

Lösgodis

Tidiga morgnar och sena kvällar

Peace&Love

Hanteringen av separation

Tomhetskänslan som alltid infinner sig i samband med gruppers upplösning. När projektet är genomfört och människorna man delat luft och andrum och halva dygnet i flera flera veckors tid med rör sig tillbaka mot sina vardagliga destinationer. Då kan man tappa upp ett bad, mixa baileys med glass och ta hand om sitt söndersprayade- och tuperade hår med hjälp av nån slags hårinpackning man hittar bland schampon och balsam i badrumshyllan. Funkar för stunden.

Sommarsysselsättningen

Min tillvaro är så himla märklig. Nästan all min tid spenderar jag i ett svartmålat rum med massa bänkar i ena ändan. Igår repade vi till midnatt. Idag ska vi ha genomdrag av hela pjäsen för första gången och på onsdag är det premiär!!

Och om en liten vecka är allt över.

Sally bekänner nån slags hårfärg

Det här kanske kvalar in i kategorin lite för patetiskt. Lite för mycket. Lite för bekännelseartat. Men bloggformatet handlar väl om just det?

Jag har blivit besatt av Blondinbella igen. Och jag tycker hon är så himla fin i sitt ljusbruna hår och mittbena istället för hollywoodsvall. Nu var det sagt.

(Bild: blondinbella.se)

Guldlock mittemot

I mitt kvarter bor inte bara en glad liten oboeanka. Mitt emot mitt sovrumsfönster växer en mycket förtjusande flicka upp. Jag skulle uppskatta att hon är ungefär tre år gammal. Hon har ostyrigt blont lockigt hår, färgglada stövlar och en röst som kräver utrymme. Vi kan kalla henne Guldlock. Guldlock gillar att dra sin dockvagn (som är röd) tusen gånger fram och tillbaka på gatan och när pappa vänder sig bort för länge hör man pappapappapappaPAPPA!!!!! Guldlock gillar att prata med blommor och leka Björnen Sover med sig själv, eller alla som vill. Hon är sladdis, och har således två äldre syskon som flänger runt med henne, vilket genererar ett skratt som borde få till och med den bufflige ölgrannen att bli lite blöthjärtad. 

Som sagt. Förtjusande. På lördag flyttar jag. Jag tror att jag kommer att sakna henne en smula.

Nyheter

Nu blir det något nytt att titta på högst upp i bloggen. Kanske en semestervikarie i väntan på nyanställning. Kanske kan den få förlängt?

Vad är grejen med Ikea som utflyksmål?

Känns det värt att lägga en ledig dag på att släpa runt en klase skrikande ungar, som hellre vill ut i parken och kriga, på ett överluftkonditionerat varuhus? Äta lite skolkökssmakande köttbullar och köpa en taklampa till sovrummet. Känns det som en meningsfull sysselsättning?

Vi krigade med barnfamiljerna i två och en halv timme i dag. Det var mer än nog. Ikea är nämligen anpassat för familjer och inte för ensamstående studenter. Kanske är det därför de åker dit. De känner sig välkomna bland brickvagnarna och lekrummen. Alla andra har också klasar med ungar och de surt tittande ynglingarna är betydligt färre än på lattefiken. Kanske på grund av brickvagnarna och lekrummen. Det är ett konstruerat anpassat habitat. Ungefär som Skånes Djurpark. Fast för Två Vuxna Och Två Barn I Åldern Två Till Sex.

CRAVINGS!

Nu tar även jag mina första vacklande steg in i armémusikmiljön. Det enda jag kräver av världen just nu, efter en helg av bärande och lastbilskörande som resulterade i en majestätisk flytt, är en orkesterjacka. En flådig! Med knappar och snirkliga band!!

Trivas på jobbet

"Jag pallar fan inte prata om vädret hela tiden. Hur är det med kärleken?"

Min vikariekollega letar innovativa samtalsämnen i väntan på färdtjänst.

Vad är grejen med att bli SKÖNT MÄTT?

Så fort sushin kommit på bordet börjar klyshorna hagla. Man får inte doppa riset i sojan. Man måste äta ingefära mellan varje fisk+ris-bulle. Och framförallt, en bit in i måltiden eller i slutet: Visst blir man skönt mätt av sushi?

Detta är ett utrop som förekommer i flera sammanhang, gärna med lättare, kall mat. En sallad blir man skönt mätt av. Likaså en grönsaksbuffé. Här är det inga klumpar i magen vi talar om, utan en lätt men ihållande mättnadskänsla. Det är den som är eftersträvansvärd.

Men vem är klyschdängarna att avgöra vad som är skönt? Varför är det ingen som känner sig Skönt Mätta efter att ha ätit minst två bakelser mer än de orkar? Eller när de tagit sig igenom julbordet? Eller efter stor självdiciplin faktiskt tagit sig till botten av matlådan?

Det var inte bättre förr.

Det är något irriterande mähäigt med romaner som utspelar sig i historisk miljö. Det är som om det verkligen inte går att kringå känslan av kiosklitteratur. I ett desperat behov av paus från Gitta Serenys magnifikt omfattande biografi över Albert Speer plockade jag nyligen upp en bok med den mycket tilltalande titeln "Påven Johanna". "Påven Johanna" utspelar sig på 800-talet f. Kr och behandlar legenden om en kvinna som lyckades lura in sig i vatikanen och till och med väljas till påve. Irritationen infann sig redan efter fyra sidor eftersom författaren uppenbarligen kände behov av att bevisa hur insatt hon var i epokens leverne genom att bombardera sidorna med töntig medeltidsterminologi. I kombination med en platt översättning kan det verkligen vara förödande. Jag återupplevde ilskan över en roman vid namn "Cosette" (Laura Kalpakian) som jag slök när jag i femtonårsåldern var inne i en Victor Hugo-period. Tydligen är det nödvändigt att aldrig sluta påtala huvudkaraktärens förträfflighet på ett synnerligen repetitivt sätt. De vet aldrig att de är vackra. Men de är de. Och begåvade dessutom. Och de visste inte hur vackra de var. Och dessutom var de förtrycka. Och ja herrejisses vad förtryckta de var. Sedan kommer kärlekshistorien, och där någonstans orkar man inte med all smygerotik och lavendeldoftande tvålar och förstulna blickar. Som upprepas i all oändlighet. Passion, flämtningar och lite fler lavendeldoftande tvålar. 

Både "Cosette" och "Påven Johanna" gör anspråk på att skildra "starka kvinnor" som kämpar sig fram i en mansdominerad värld. Jag köper det inte. Jag ser inte styrkor utan svagheter Cosette och Johanna är kyska prinsessor som är överbegåvade och övervackra och aldrig villäventyra något bortom ramarna. Problemet är att det största äventyret i dessa presumtiva äventyrsromaner om kvinnor inte är att kämpa för mänskliga rättigheter eller jämställdhet med pennan i hand, trots att det är detta som framställs som romanens kärnpunkt i baksidetexterna. Det är ju faktiskt en milsvid skillnad på att låta kampen och äventyret utgöra ramberättelsen och utgöra kärnpunkten. Nu flyter i stället kärnan ut i det jävla lavendeldoftande badvattnet med en handling som ständigt står och stampar med detaljbeskrivningar som gör att de mest känns som någon slags rollspelsdagdröm (ja, ni vet lajvare...). Det blir helt enkelt irriterande töntigt. 

Jag vill härmed slå ett slag för den renodlade chicklitromanen. (och i detta begrepp lägger jag böcker som företrädelsevis utspelar sig i nutid, istadsmiljö med kvinnliga huudrollsinnehavare). Den är nämligen tålmodig och god och förhäfver sig icke. Där tillåts prinsessorna göra något mer än att åldras i en korrekt utmålad historisk miljö i kysk väntan på Gud och Maken. De får trampa i klaveret (gärna flera gånger) och göra om och göra rätt om de har tur. De kanske inte längtar bortom ramarna från början, men ganska ofta får de snubbla ut från dem. Och det är ohyggligt mycket mer uppfriskande.

Mina tankar om varför mode är oviktigt och varför den insikten är viktig

J Lindeberg beskrev precis i sitt sommarprogram hur stort det kändes att få en visning bevistad av modepampar och trendsättare. Gång på gång kastade han ur sig fräcka ord ur sin modevokabulär. Man förstod att det var viktigt att bli erkänd. Att det var som en personlig prestation. Att mode är viktigt på många sätt.

Oj tänkte jag.
Är inte grejen med mode att det är oviktigt?
Den oviktiga aspekten av mode gör ju att det kan vara hur fint och fult och spretigt och fantastiskt som helst utan att det spelar en avgörande roll för världen. Det är inte viktigt med kläder på samma sätt som överlevnad och mat på bordet och pengar att betala augustihyran med. Mode är tillflyktsort och utlevelse och inlevelse och mod. Och banalt och skräpigt och oekologiskt. Och roligt!

Vackra färger, förfärliga mönster, lustiga skärningar, för mycket hud, decilitervis med glitter och hårspray är ju bara en metod att hantera allt viktigt och rödblinkande. Ett sätt att förvissa sig om att om humlor kan flyga kanske jag med kan det. Som att äta choklad i solnedgången fast att se sina röda lackskor hela dagen eller gömma sig bakom paljettjackans stål som en sköld mot tråkigheten.

Därför vill jag slå ett slag och kasta en tegelsten för oviktigheten!
Om du känner dig fantastisk är du det. Även om det bara är ett himla rosettdiadem eller dyra kalsonger som gör skillnaden. Och det gör kanske skillnaden. Ni är alla fantastiska.

Fotot har Erik Grenestam tagit och kan beskådas i flera olika storlekar på hans flickr-sida

Vad är grejen med Norah Jones

Johanna säger:
det var en kille som jag var helt säker på ville ha mig så asmycket eftersom vi hade en dejt där jag bland annat färgade hans hår och han spelade Norah Jones
Norah Jones liksom
en saxofonist vid namn Gerhard
sjukt bull kille för övrigt
sally säger:
guuud norah jones. jag palalr verkligen inte henne..
Johanna säger:
NEJ VAD ÄR GREJEN
men sätter man på nora Jones så vill man fan få till det så in i helvete

Kingigt!

För tre år sedan hittade jag första bandet av den mytomsusade "Prinsessornas kokbok" (Jenny Åkerström) i en liten prylbod på Orust. De senaste tre åren har jag således först letat mig fördärvad, därefter hållit ett öga öppet efter och slutligen givit upp hoppet om de påföljande banden. Döm då om min euforiska förvåning när jag i jakten på ett köksbord på Erikshjälpen finner band ett, två och tre. Jag insåg dock att sökandet inte är över då jag i receptet på "Krokan" (nr. 695) hittar en hänvisning til receptet på "Jockejmössor" (nr. 927) och tredje bandet slutar med ett recept på "Kalvost" (nr. 794). No rest for the wicked.

För övrigt gjorde jag en ovanligt lyckad Hoummus i går.

Modespaning: tampongtrend på ingång?

Finns att köpa här: Hanna Fridéns t-shirt-shop

Kom och se!

Plötsligt var du tvungen att hålla reda på föräldrarna istället.
I helvete heller!
Älska glömma och förlåta, och sånt.

Den 5 augusti har vi premiär.
Ett rykande färskt familjedrama sätts upp på Lilla Teatern i Lund.
Kom Kom Kom!